With mind, body, and soul

Ja men. Det blev inte helt oväntat ett litet väderbakslag igen. De tjocka ullångkalsongerna kom fram tillsammans med vantar och vinterstövlar . Sommarkänslan som kom över oss i veckoslutet känns overkligt och mest som något jag drömt. Fast visst var det på riktigt. En rödlätt solbränna på halsen finns kvar som bevis om inte annat. På sätt och vis är det nästan lite skönt ändå, med det mulna och duggregnet, en aning skönt att få krypa in lite igen, bromsa upp våren och slippa raka benen ännu några veckor. Alltid dessa vedermödor

Det är väl fler än jag förmodar jag. Som har svårt för alla dessa övergångar och tidens snabba rörelse. Känslan av inte riktigt hänga med jagar mig. Fast jag inget hellre önskat än långa ljusa kvällar så går det ändå för fort när de väl kommer och när jag väl satt mig tillrätta för nedvarvning och en lugn stund på kvällen är det dags att gå och lägga sig. Jämmer. Det märks på hundarna med, fortfarande, de stupar med huvudet för ner i fällarna i biabäddarna och vi hör inget mer av dem än djupa snarkningar förrän solen går upp igen. Kanske är de lite extra trötta nu, och vi med, efter uppståndelsen med två tikar i höglöp och en sjuk cockerdrottning. Det blir alltid lite oreda när ”the leader of the pack” är utslagen. Det vet väl alla som jobbat för en bra chef hur det är. När chefen går i pension eller vidare till annat jobb. Ett vacuum uppstår och känslorna härjar innan alla hittat sin roll i det nya och en lämplig efterträdare tagit plats. Allt tar sin tid och kräver sin energi. Inte konstigt att man blir som förlamad av trötthet när man dessutom samtidigt ger sig sjutton på att ta igen allt det den mörka vintern begränsat och suga ur det mesta ur varje ljus, solig timme. Regn är nödvändigt av rätt många anledningar tänker jag.

När jag körde hem alla de små barnen jag hade hand om några timmar idag körde jag förbi ett hus. Ett hus med en hund i. Det lilla huset har ett väldigt stort fönster it mot grusvägen och i fönstret låg en hund. En amstaff på fönsterbrädan. Jag vet inte varför för jag har inte tänkt på det riktigt så förut men nu gjorde jag det. Jag tänkte på ensamma hundar och deras känslor. För jag tänker mig att hunden låg där och tittade och väntade eftersom det var ”dagsattkommahemfrån” jobbet tid när jag åkte förbi. Åtminstone om man har ett sju till fyra jobb. Jag tänkte att många hundar är helt ensamma, inte ens en enda hundkompis har de och dagarna kan var långa. Jag har såklart vetat om det länge. Att det finns många ensamma hundar men det som slog mig mer påtagligt när jag såg amstaffen i fönstret var om hundar faktiskt känner ångest varje gång de lämnas ensamma? Om det på allvar faktiskt tror att de blivit lämnade och övergivna varje gång ägaren åker till jobbet. Det är en förfärlig tanke egentligen för det är hemskt om hunden skulle känna så. Att inte få vara med och bli av med sin flock är en tragedi för en hund. En del hundar får ett tuggben eller så när de lämnas som tröst. Mest för att lindra ägarens dåliga samvete förmodligen. Jag fungerar så i alla fall. Kompenserar på det sättet. Hundarna här tar glatt benen och äter upp dem direkt, de av dem som gillar tuggben vill säga. Men så har de en hel hundflock till sällskap med. Trygghet och tillhörighet. Fast jag vet att ensamma hundar ibland inte ens rört tuggbenet när ägaren kommer hem igen utan först börjat gnaga på det när flocken är på plats igen. Om man vill tänka bekväma tankar om det så tänker man såklart att hunden vill spara för att ha och kanske till och med dela med sig. Tänker man lite jobbigare tankar om det så kan man fundera över om hunden kanske inte ens förmår att äta, för övrigt en av dess starkare drifter, när den blivit av med sin flock och att oron inte släpper förrän ägaren(flocken) kliver över tröskeln igen. Jag frågar slottsherren vad han tror om saken. Han säger att jag tänker för mycket igen, känner för mycket. Han har förmodligen rätt, men visst är det sorgligt med ensamma hundar? Och ensamma människor med förstås.

Lilla Till och jag ska på äventyr idag. Jag har länge känt att det skulle vara fint att pröva något lite nytt och dessutom göra något med lite mer inriktning av samhällsnytta vid sidan om det andra jag jobbar med. Vi ska träffa en, kan man kalla det konsult kanske? som eventuellt ska följa oss framåt i vidare utbildning. Jag skriver eventuellt eftersom det är en hel del som ska klaffa innan det blir bestämt och så är det som vanligt det där med tiden. Men finns motovationen till det så finns tiden som jag fick påtalat för mig av den kloka mannen jag lever tillsammans med och det är ju förvisso sant. Det handlar mest om prioriteringar så jag får väl helt enkelt bestämma mig för hur mycket jag vill det och hur jag ska prioritera efter dagens möte. Vi är taggade i alla fall, både jag och lilla Till, som i och för sig alltid är taggad bara solen har gått upp och jag klivit ur sängen. På nätterna sover hon som tur är både gott och länge.

Det gör faktiskt den gula väckarklocksvalpen med numera. Hon sover i flockens trygghet nära någon av de andra och det var nog den närheten som behövdes för nu sover hon över mobilens morgonalam, solens uppgång och nästan frukosten med. Fast verkligen bara nästan på det sistnämnda. Även om hon nu sover bättre om nätterna har hon vaknat i mycket annat. Apporteringen har blivit superkul och både slottsherren och jag förvånas över hennes fart. För den har faktiskt kommit nu. Jäklar vad hon drar i väg över fälten och hon kan nästan springa lika fort som Lillie. Med betoning på nästan på den med. Hon börjar till och med bli en liten smula odräglig och till det lite taggad. Det bådar gott tycker jag och tänker att det är ett tecken till mig att vi kan börja träna ”på riktigt”. Som om det vi gjort hittills har varit på låtsas. Det har det såklart inte men det har varit rätt kravlöst och utan nämnvärd disciplin och stadga. Men nu så.

Jag har satt igång fröken Vi och hennes träning efter löpet med och hon är som alltid på hugget. Men. Jag anar något litet som jag inte riktigt vet vad det är. Hon känns inte riktigt sig själv än. Jag funderade som bäst på om hennes rygg börjat spöka igen när jag kom att tänka på hormoner. Hon är troligen lite hormonpåverkad och kanske lite skendräktig. Det känns egentligen högst troligt när jag tänker närmare efter och blir en utmärkt förklaring på hennes lite oväntade känslighet. Sådant är ju på övergående som tur är. Svarta Min jobbar på hon med och fortsätter glänsa på hemmaplan . Den graciösa långbenta arbetskamraten som följer mig som en skugga på dagarna. När hon inte gräver sork. Jag ska ta henne med ut en del i vår och låta henne pröva vingarna i lite större sammanhang. Jag hoppas såklart att hennes styrka ska komma till sin rätt även där men man vet aldrig riktigt med dessa känsliga själar. Det krävs mod, koncentration och tillit. Jag hoppas vi är på väg mot det på allvar nu och jag vill att hon och jag ska vara där tillsammans. I mind, body and soul. Vi börjar nog ändå närma oss det.

Namaste