Workmates, huntingmates & soulmates
En av storheterna i våra liv är att inte veta hur morgondagen ska bli. Textraden återfinns i någon låt jag hört då och då men jag minns just nu inte vilken. Hur som helst är det rätt och riktigt. Och lite jobbigt med. Att inte veta hur det ska bli. Men någonstans föredrar jag ändå begreppet ”lyckligt ovetande” när det gäller saker jag inte kan kontrollera för det håller oron på avstånd. Det är lite av en storhet i det med. Att inte veta och kunna kontrollera allt. Och kanske en ändå större storhet att kunna klara av att släppa kontrollen.
I mer vardagliga saker(vardagligt för mig) som att träna hundar och starta på prov är det också bra att tänka på det. Att en av storheterna är att vi inte vet hur morgondagen ska bli. Hur det kommer att gå. Särskilt bra är det att tänka på när det går dåligt på en provstart eller en jakt. Så man inte ger efter för det dåliga och ställer in eller bokar av vilket annars är lätt hänt. Det kanske går dåligt nästa gång med men chansen finns att det blir en fullträff. Alltid värt att pröva menar jag.
Lyra snörper på munnen och blänger när hon går förbi mig på väg mot vattenskålen. Vad jag har gjort henne är oklart för inte kan hon väl sura för de klippta öronen fortfarande? Så råkar jag slänga en blick på klockan och förstår. Jag har missat maten. Drottning Lyras mat. Slottsherren jobbar sent och han brukar stå för utfodringen om kvällarna och jag har inte tänkt på att middagen blivit försenad. Det har däremot Lyra och blänger på mig en gång till på väg tillbaka från vattenskålen och jag inser att det här kan komma att stå mig dyrt. Men helt oresonlig är hon inte Lyra så jag ska nog kunna reda ut det här med.
I pauserna mellan jakter och jobb och när jag inte servar Lyra blir det en del trädgård nu. Jag gillar trädgård och höstens rea på plantskolorna som bekant. Så vi tog en runda till och köpte ytterligare nio krukodlade buskar i helgen. Två klätterrosor med, New Dawn min favoritros. Genom åren har jag planterar flera new dawn men ingen har överlevt. Men nu prövar jag igen. Den här gången ska det gå. Jag ser framför mig hur ljuvligt doftande ljusrosa rosor täcker hela staketet gjort av granslanor in mot växthuset och hur jag sitter på altanen en sommareftermiddag med utsikt över odlingen och rosorna. Jag visualiserar. Om man gör det tillräckligt mycket och ser bilden av hur det ska bli riktigt många gånger så kommer det att ske har jag hört. Absolut värt att pröva det med då. Så jag visualiserar och försöker visualisera bort bilden av gröna bladlöss som täcker hela blommorna och sorkjävlar som smaskar på rosornas rötter där de står i den styva lerjorden med regnvatten som inte rinner undan tränger sig på när den dyker på Det går sådär. Fast egentligen är rosorna bara en lite bonus. Huvudsyftet är bärbuskar, bambu och annat för att göra en fasananpassad slottsträdgård. En där humlor och bin trivs och vill vara och blir till ett paradis för fasaner och rapphöns. Vackert och smart för oss med förstås. Med bär att skörda om vi vill. Jag har såklart en annan baktanke med. En om den möjligheten till bra hundträning runt slottsknuten som det kan bli om vi lyckas hålla fasanerna hemma lite mer. Men först ska vi plantera. Processen med att bestämma var buskarna ska stå och placera ut dem liknar den som blir när man ska hänga en tavla. Den passar överallt och ingenstans och till slut hänger vi bara upp den och säger att vi prövar här så får vi flytta den om det inte blir bra. Det blir kanske inte perfekt men det duger. Uppenbart. För hittills har vi aldrig flyttat någon tavla vad jag minns. Samma med buskarna tänker jag. Så nu är de i jorden.
Fotot på Min och Lillie efter jaktprovsstarten i augusti rullar förbi i mitt flöde. Den är ett fint foto på två fina halvsystrar som verkligen speglar deras olika personligheter. Förmodligen ännu tydligare för oss som känner dem till vardags. Till vänster sitter eftertänksamma Min med sänkta öron och mild blick och till höger gulliga Lillie med spetsade öron, vaken och alert och beredd att agera. Nästan skrattretande tydligt faktiskt.
Ett annat foto tog jag idag. Det som inleder blogginlägget. Mina fina hundar(de flesta av dem) i vackra höstfärger. Hundarna som är både mina workmates, huntingmates och soulmates. Vilken gåva ändå.
