You got the flow

Tre korta sessioner igår. Ett litet pass med varje unghund mitt på dagen. Korta stunder av flow. Reflektion och analys efteråt. Dålig tajming går aldrig att ersätta med teoretisk kunskap. Det var väl ingen ny tanke förstås. För att hitta känslan måste man göra jobbet och pröva sig fram. JHundträning är ett hantverk och ju mer man håller på desto bättre blir det. som regel. Jag lovar att man känner när det blir rätt. När flowet strömmar in och du blir ett med hunden och ögonblicket. Det finns inget som motiverar och inspirerar mig mer än de ögonblicken. De tär de korta stunderna som gör att jag aldrig ledsnar. Som får mig att gå ut med hund efter hund i alla sorts väder och fortsatt tycka det ör det roligaste som finns. Men nittio procent av träningsstunderna kvarstår ändå mest som vanlig vardags problematik rätt långt från flow, klurande på hur jag ska ta mig vidare och hitta rätt väg för varje hund. Hur jag ska bli bättre på att förstå dem, läsa deras språk och förfina mitt sätt att möta dem. En ständig strävan efter fler flowstunder vilket kräver bättre kommunikation och mer lyhördhet. Från min sida. Analysen från igår säger att jag var riktigt bra tillsammans med Till, helt okej med Lass men rent skräp när det kom till Besta. Jag tränade Till och Lass först och sedan Besta. Jag tror mycket av det var felet. Inte att jag hann bli trött eller koncentrerad eller så för det var så korta pass men jag tror inte jag hängde med i omställningen från de kvicka smarta cockrarna till Bestas lite med eftertänksamma sätt. Kontrasten tog mig lite på sängen och jag fann mig själv tappa tålamodet en aning när jag inte fick den snabba responsen jag önskade. Idag ska jag gör tvärtom. Det är slutsatsen. Börja med Besta och vara mitt bästa jag. Det är bra med goda föresatser.

Jag gick förbi den döda ihåliga trädstammen där bålgetingar flyttat in sedan ett par månader. De har byggt och byggt och ilsket attackerat dem som varit närgångna och stört. De brukar vara fredliga och lite långsamma annars tycker jag. Men inte de är. Boet har nästan fyllt hela den ihåliga delen av stammen. Jag beundrar deras byggnadskonst på avstånd. Men idag var det över. Grävlingen eller någon annan med tåligt skinn och rejäl ragg har plundrat hela boet. Allt var borta och i kanten syntes en enda förirrad bålgeting. Allt det arbetet förgäves och en hel släkt i stort sett utplånad. Naturen är brutal. Hundarna och jag behöver inte längre gå omvägen över fältet för att undvika stick. Det underlättar lite såklart. Om inte den ensamma stackaren försöker bygga upp allt igen. Ilsknare än någonsin kanske.

Jag hängde min jacka över ett träd på väg upp mot skogen. Det blev för varmt. Den tar vi på hemvägen sa jag till hundarna med tanke om att de kanske kunde påminna mig så jag inte glömde den där. Det gjorde jag givetvis. Hur kunde jag ens trott något annat. Jag skyller det lite på hundarna. Inte för att de glömde påminna men för att de på sedvanligt sätt drog igång med lek när vi kom tillbaka ut från skogen till fältet. När reviret är avpatrullerat och allt under kontroll har de tid med det. Nästan alltid avslutas promenaderna så men idag var det mer lek än vanligt. Gulliga Lillie drabbades av ett labberace och sprang i åttor med svansen emellan benen och Vinga och Besta hängde såklart på. Lekfulla och lyckliga över inbjudan. Det var bara Vi som höll sig på förståndigt avstånd och avstod inblandning. Och så jag då. Men jag tittade på och bromsade upp innan det hela gick helt överstyr. Såklart jag glömde bort jackan då. Fullständigt.