november 2020

Grådis och några få plusgrader. November i sin linda. Rätt okej ändå fast de ljusa timmarna är få. Jag planerar och räknar om, väljer bort allt som inte behöver dagsljus för att genomföras och flyttar det istället till dygnets mörka timmar. Så jag hinner ut med hundarna så mycket som möjligt medan ljus är. Måndag […]

Vi avstod adventsfikat till förmån för andjakt idag. Kallt men genomförbart. Och visst fikade vi, medhavd banan och macka till varmt vatten mig och kaffe till slottsherren. Rätt långt från adventsfikat med nybakade lussebullar och pepparkakor men bra ändå. Det skulle väl förmodligen vara en överdrift att säga att det varma vattnet smakade utmärkt men

Vid datorn igen. Jag trivs med att sitta hör och skriva, för mig innebär det avkoppling av högsta grad. Lugnet lägrar i slottets hundflock, alla är aktiverade och färdigrastade för dagen , slottsherren och jag varvar ner efter dagens jobb och ska snart äta en god middag. Jag undrar bara vem som ska laga den.

”Ska det här verkligen vara nödvändigt” tycks hennes blick säga. Med vad som verkar vara motstridiga känslor tar hon del av den morgonträningen i köket medan mörkret ligger kompakt utanför. Jag förklarar för henna att man ibland behöver göra saker som man inte känner för fullt ut. Hon är ju ändå en cocker. Hon accepterar

Jag klagar inte, absolut inte, jag konstaterar. Det är lerigt. Extremt lerigt till och med. Vi har lera överallt känns det som. Hundarnas trädgård har snart ingen gräsyta kvar, istället har den förvandlats till en sörjig grävarbetsplats av något sämre slag. Det påminner mig om att vi bör grusa upp eller ändra underlaget inför nästa

Slottsherren kom hem med en stor burk Nyåkers pepparkakor till mig idag. Tunna och kryddiga precis som pepparkakor ska vara. Så jag smygstartar adventsfikat redan nu. Jag har laddat med en rejäl hög till muggen med rykande hett te. Pepparkakor äter man bäst i hög, utan begränsningar. Medan jag doppar de kryddiga kakorna i teet

Lyra stötte en morkulla idag. Det var när alla tre cockrarna fick söka samtidigt i ett avsnitt i mossen. Jag blev så överraskad av morkullans snabba flykt och ljudet när vingarna slog i de torra grankvistarna så jag kallade in hundarna av bara farten. Jag tror att jag en kort sekund hann tänka vildsvin innan

Alldeles strax är det dags för Kopparhults H-kull att lämna boet och flytta till nya välkomnande hem. Valptiden går snabbt och är intensiv. Innan vi blinkar kommer det att ha blivit långbenta unghundar av de ljuvligt runda gyllene valparna. Drömmar och förhoppningar finns förstås. Sådana som alltid följer med en ny valp. Fast det finns

Efter en heldag ute i ösregn och halv storm kan man ju ändå fundera över sina val i livet. Men jag behöver inte fundera särskilt länge alls, jag vet att det här är helt rätt för mig. Även när vätan börjar tränga in i nacken och fingrarna blir stela av kyla. Men jag sticker inte

Lyra är mörkrädd. Jag tror det är så det är. Hon väljer helst att stanna inne tills ljuset kommit. På kvällens rastning tvekar hon ofta i dörren men när hon märker att det inte är ett alternativ att få stanna inne trippar hon med tätt bakom fötterna. För att sedan vända och gå hem igen