Oceaner av möjligheter?

Vi fick se solen idag. Den lyste från klarblå decemberblek himmel och tillsammans med plusgraderna blev dagen i allra högsta grad njutbar. Efter en mindre utflykt under tidiga förmiddagen tog vi hundarna med oss ut. Lilla Rota fick stanna inne med ett tuggben vilket hon verkade rätt så nöjd med. Å andra sidan vet hon ju inte än vad hon går miste om. Vi delade på oss slottsherren och jag och gick i varsin riktning med varsitt gäng hundar. Vi gör så ibland och trivs med det med även om vi också trivs väldigt bra med att träna och promenera tillsammans. Bäst och Mer och jag tog en runda i marker där vi går ganska sällan. Vi inledde rundan med att lägga ut en del tennisbollar att användas för linjeskick på hemvägen. Under promenaden fick Mer söka i lämpliga markavsnitt medan Bäst fick gå vid mig men allra mest njöt vi av solen, avkoppling och plusgraderna. Jag gillar decembers väderlek än så länge och tar gärna plusgrader inklusive lera ett bra tag till. Vi har inte oceaner av obegränsade träningsmarker men vi bor fritt och om man öppnar ögonen hittar man mängder med dikeskanter, gräsområden, kalhyggen och annat lämpligt för träning av lite spanielsök eller ett närsök för retrievers. Kanske inte så långt ifrån en ocean i alla fall? Bara fantasin sätter gränser sägs det och det ligger sannerligen något i det.

På hemvägen skickade jag Bäst mot de tidigare utlagda områdena med tennisbollar. Det gick både bra och dåligt. Bra i flera saker men sämre i en del annat. Egentligen inga stora grejer men ändå en känsla av en viss osäkerhet. Jag bekymrar mig en del för att det har med att göra att Bäst fortsatt inte mår helt bra. Förmodligen borde jag helt avstå från att träna honom nu, för att inte ge honom, och mig själv, en dålig känsla i träningen. Fast det är lite svårt att låta bli när vi båda tycker det är så kul, men förståndet säger något annat nu, jag tror jag ska lyssna på det och ge den gule en rejäl träningspaus. Jag har ju trots allt två oborstade cockrar att träna under tiden och ett löfte om att få jobba med Lakrits en hel del, och dessutom en goldentik och en extra cocker som jag tjuvtränar en stund då och då när slottsherren är upptagen med arbete. Mig går det ingen nöd på.

Definitivt inte nu då jag får sätta mig till dukat bord. Eller dukad köksö närmare bestämt eftersom bordet är överbelamrat av osorterade tvätthögar efter mössens farmafart i byrålådorna. Slottsherren har lagat middag, Mannerströmming som han snabbt döpt om till Larssonströmming med potatismos med färska örter. Jag var först någon tveksam till strömming då jag var med och gjorde inköpen till middagen. Både kaviar oh ansjovisspad skulle med i anrättningen och inget av det tillhör mina favoritsmaker men glatt överraskad måste jag säga att detta var en av de godaste strömmingsrätterna jag ätit. Mätt och nöjd sammanfattar jag dagen till Leonard Cohens lugnande stämma, ingen musik kan som hans försätta mig i lugn och behaglig sinnesstämning. Jag myser med hundarna runt fötterna och tänker att dagen varit fin idag med, att det är bra att våga pröva nya smaker när det gäller mat och att det är bra att träna hundarna med förstånd och att hundar är så mycket mer än träningsredskap. På förmiddagsutflykten mötte vi en butikshund igen, en sådan där behaglig hund i rätt miljö som passar alldeles utmärkt som den är utan krav på prestation eller annat. En hund på rätt plats. ”Min nästa hund ska bli en byracka” sa slottsherren i bilen på väg hem efter mötet med hunden- ”En sådan där utan stamtavla, frisyr och förväntningar.En hund helt enkelt.” Jag förstod precis vad han menade och nickade instämmande. En kravlös byracka får det bli. En helt utanför mallen och förväntningarna. Vid närmare eftertanke tror bestämt Rota får bli min byracka.