”No one would have crossed the ocean if he could have gotten of the ship in the storm” – Charles F Kettering

Jag fick ge mig och kasta in handduken. Storm och tillhörande regn gjorde att kursstarten idag fick ställas in. Med en överhängande risk för att få en nedfallande gren över sig själv eller bilen kändes det faktiskt säkrast att alla höll sig hemma. Vi fick kura inne på varsitt hål i stället, eller ute under kontrollerade former. Jag tror det var ett bra beslut. Det blåser fortfarande rejält här och vattenmängden fylls stadig på så nya dammar bildas både här och där. En lite annorlunda februari är det och jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket snö vi kunde haft nu om all nederbörd som fallit ner över oss kommit i frusen form. En halvmeter bara på de senaste dagarna sådär.

Det var faktiskt så blött och blåsigt på eftermiddagen idag så till och med de gladaste hundarna tvekade en aning i dörren. Det tillhör verkligen inte vanligheterna så det säger tydligt något om väderläget just nu. Den lilla hönsflocken som normalt sätt brukar längta och vänta på att jag ska öppna hönsgården ut i friheten fick jag i det närmaste lyfta ut för att komma åt att göra rent i hönshuset. Ovilligt burrade de upp sig och knep ihop ögonen mot nederbörden. Det blev strax rent och fint hos dem så de kunde kliva in igen som tur var. Jag boade lite extra för dem i deras reden med. Med extra känsla och omtanke eftersom jag just nu läser Per Jensens bok ”Djurens känslor – och vår känsla för djur”. Per Jensens böcker är intressanta och tankeväckande för alla som lever med djur, hanterar djur eller bara tycker om djur. Eller tycker om att äta i djur för all del. För visst vill man att alla djur ska få utrymme och utlopp för sina behov och känslor. För hönor är det väldigt viktigt att få sitta på pinne en bra bit från marken och att ha tillgång till ”bomaterial” till redet där äggen ska ligga. Vilka burhöns får det där de går tätt tillsammans på en yta knappt större än ett A4 ark per fågel med nätgolv på botten för att producera ägg som ska säljas billigt till konsumenterna? Jag kan faktiskt inte förstå hur det fortsatt kan vara tillåtet med burhöns i ett så modernt land som Sverige.

De är tyst i slotten ikväll, så tyst. Det är bara mitt knappande på tangenterna och radion på låg volym som hörs förutom vinden som viner utanför. Hundarna ligger utslagna och slottsherren pysslar med växter till ett av akvarierna. Ikväll är tystnaden högst uppskattad, vi behöver den och vilan allihop inser jag. Andra gånger är det annorlunda, då kan tystnaden göra mig rastlös och frustrerad. Till och med lilla Rota som det senaste förvandlats till en energifylld tonåring sover sött. Hon tog troligen ut sig av klipp och borststunden vi hade förut. Det är mycket man ska lära sig när man är ung och jag ville pröva både cockern och den nya effileringssaxen. Rota fick sitta uppe på klippbordet (som är en frysbox i vårt fall) och bli borstad och friserad. Lite spännande att få tillgång till ännu ett fönster tyckte hon men hon var inte så imponerad av att sitta still när jag skulle klippa tovor bakom öronen. Tanken med friseringen var delvis att försöka få Rota att bli lite mer lik en prydlig cocker istället för en trasslig byracka. Så jag tunnande hur hennes pannlugg en del. Jag vet inte om det hjälpte direkt. När unghunden till slut satt tillräckligt still så jag kunde se det färdiga resultatet märkte jag att hon har väldigt hög öronansättning och det blev helt enkelt inte så mycket hjässa kvar när pannluggen rensats ur. ”Byrackelooken” består men hon är såklart söt på sitt alldeles egna vis. Det återstår att se om jag hittar henne på frysboxen framöver, nu när hon vet att det går att se ut genom fönstret därifrån. Smidig som en katt är hon så att hoppa upp lär hon klara av. Jag börjar redan ångra att jag inte satt på golvet och friserade henne istället…

Jag var sugen på att pröva den nya apportkastaren med. Jag köpte in några sådana till den lilla butiken för en tid sedan. Apportkaster med låg rekyl som ska vara smidigare att använda. Det är ju bra att veta vad det är man säljer så glad i hågen tog jag apportkastaren och de två labradorerna med ut i stormen. Och visst gick det att skjuta apporter med kastaren. Långt flög de med, särskilt i medvind och labradorerna var lyckliga. Med hjärnkoll på nedslagsplatsen och fokuserad blick kastade de sig iväg i stormbyarna för att finna apporten. Själv var jag väl måttligt road. Rädslan för apportkastaren utan kolv hänger fortsatt i sedan jag skadade handen på en för säkert tjugo år sedan. Men jag prövade, laddade, blundade och tryckte av. Jag har båda händerna i behåll efteråt så jag får väl anse att det gick bra. Om kastaren verkligen har lägre rekyl än andra låter jag dock vara osagt. Jag har ju inte använt någon annan kastare utan kolv på massor av år så jag minns faktiskt inte riktigt hur kraftigt rekyl de har och har således inget att jämföra med. Jag får skicka ut slottsherren att pröva och återkomma med ett utlåtande efter det. Ibland är det bra att gå från tanke till handling och eftersom jag ändå började på det spåret idag så fortsatte jag med lite till. Det är hög tid att ta tag i den del grejer, göra något av en del planer och inte bara prata om det. Fatta mod och kavla upp ärmarna. Så idag anmälde jag mig till utbildningen jag funderat på ett tag och börjar på den i mars. Dessutom bokade jag en tid för skytteträning. Visst ska jag klara det! Var tiden till allt ska komma ifrån vet jag inte riktigt men det brukar alltid lösa sig på något sätt.

”Mod ryter inte alltid. Ibland är mod en tyst liten röst i slutet av dagen som säger- jag försöker igen imorgon”   Mary Ann Radmacher