Trick & Liberty

Slutsatsen efter stunden på stubben i skogen tillsammans med hundarna efter morgonens korta inlägg blir att jag hämtar kraft just där. I skogen med hundarna. Och när jag tränar tillsammans med dem, särskilt då, när vi är inne i bubblan och kommunicerar med varandra. Flowet! I det närmaste allt jag gör tillsammans med hundarna ger kraft och inspiration. Jag tror faktiskt inte ens det finns några undantag, mer en möjligen den stunden alldeles innan en provstart när jag står och väntar på min tur. Då suger det lite men det beror knappast på hunden jag har med utan på min egen dåliga kontroll av nerverna. Slutsats nummer två blir egentligen samma sak som svaret på nummer ett. Hundarna! Teamet är hundarna och slottsherren. Det är det närmaste, lilla teamet som fyller på energi och drivkraft. Det finns så klart många mer och mycket mer utanför det lilla teamet som gör stor skillnad med men jag tror jag nöjer mig här just nu och funderar vidare på stubben en annan gång.

”När visionen kommer från vår kärna, behöver vi inte så mycket draghjälp utifrån. Vi dras mot den, vi kommer inte undan. Vi vågar följa vår intuition utan att alltid förstå varför eller få se facit i förväg. Resultatet visar sig när tiden är mogen.
Vi vågar överlämna oss till processen och njuta av den. Vi kapitulerar inför något större. Vi kan helt enkelt inte låta bli.”
– Citerat från sidan.258 i boken Sagan om sanningen av Marianne Hallberg.

Dagen dansade vidare efter promenaden och jag tränade hundarna en stund. Inget mastodonträningspass men några apporter var. Good enough. Genast kände jag kreativiteten bubbla och jag kom en hel radda med upplägg och övningar att göra den närmste tiden. För nu kan vi träna igen. Bäst är klar med antibiotikakuren och stöket med tikarnas höglöp är förbi. Det var bara max tio dagars träningsuppehåll men när vi började igår igen kände jag hur mycket träningen hade fattats mig, Hundarna klarar sig utan träning i perioder, det är inga problem. Det är nog rent av nyttigt. Det är värre med mig. Jag behöver träningen med hundarna, den kreativa delen i det och den speciella samvaron som blir när man jobbar tillsammans med en hund. I de få träningsfria luckor som oönskat dyker med hundarna hinner jag ofta seriöst fundera över både att starta ett Bed & Breakfast, starta bageri eller skaffa några nya djur. Den senaste tanken var att skaffa två miniatyrhästar och träna trick & liberty eller frihetsdressyr. Visst hade det varit kul! Som tur är så är träningsuppehållen inte så långvariga så tankarna stannar just vid tankar och drömmar. En annan gång kanske.

Idag hade jag ett gäng bollar med ut som vi placerade i ett nytt område innan vi gick iväg på skogspromenaden. På vägen tillbaka blev det linjer från nya ställen till bollområdet och vi bytte plats inför varje nytt skick. Ingen revolutionerande nytt precis utan mer bygga trygghet. Och så det där med att gå rakt och inte falla ur linjen på vägen. Jag är särskilt glad för Lakrits linjer. De blir allt rakare. Det var inte direkt några bananböjar förut heller men hans tendens att falla i vind kunde emellanåt böja till det i mesta laget. Nu verkar det som vardagsträningen gett resultat och har springer prydlig rakt fram och tillbaka utan att ”curla”. Minst nöjd idag är jag med Rota-Skrota. Inte missnöjd men minst nöjd. Vi gick en sväng i mossen och jag tänkte att hon skulle få söka där, det är en så passande terräng för en ung spaniel. Men Skrotet var störd av något. Jag har märkt av det den senaste tiden. Kanske är det älg eller grisvittring i marken. Nosen åker upp i luften och skutten blir högresta. Det liknar inte alls det önskvärda spanielsöket med låg nos och intensitet. Hon hade det när hon var yngre, det stör mig lite men samtidigt får jag tänka tvärtom och inse att hon är i någon ungdomsfas just nu. Jag kan vila i det för jag vet ju att precis som med mänskliga tonåringar kommer den ursprungliga ”ungen” tillbaka igen när hormoner och annat landat. Eller när grisar och älgar gått ur marken.

Nu myser vi inne igen medan regnet piskar och vinden viner utanför. Alla hundar har kommit till ro och valt olika liggplatser. Bruna Mer i biabädden vid mina fötter som vanligt. Efter några tappra försök att få ligga halvvägs i mitt knä. Någon ligger på bruna mattan, någon på en hög av omsorgsfullt ihop bäddade plädar och någon annan mitt på golvet utan pläd. Valfrihet är viktigt även när det kommer till viloplats och önskemålen är olika. Flera av våra hundar har behov av att bädda innan de rullar ihop sig. Särskilt de bruna cockrarna av någon oklar anledning. Så trots att bäddarna är klädda med mjuka omslag så behövs extra fällar i som bäddmaterial. Våra hundar behöver inte gräva sig en grop och bädda ner sig som gamla tiders vildhundar, vi har som sagt gott om bäddar med ”gropar” och mjuka underlag men instinkterna sitter i oavsett. Och eftersom något av det viktigaste som finns för djur är att få utlopp för naturliga instinkter så lassar jag såklart snällt i högar med fällar i bäddarna åt de mest bäddsugna.

A day without a dog is like….

Just kidding. I have no idea.