Hela vägen

Valpen sover vid mina fötter efter en intensiv eftermiddag på köksgolvet. De stunderna när hon sover får utnyttjas med största omsorg så jag passar på att starta datorn och ta tag i lite ”pappersarbete”. Med mörker och ösregn på utsidan passar det riktigt bra. Med ett adventsljus tänt blir det dessutom lite mysigt.

Livet på landet är fint och dagarna rullar på. Slottsherren tränade hundarna för ett par dagar sedan och gick på en liten kaninjakt. En kanin sköts och unghunden hämtades för att få pröva att apportera varmvilt vilket hon gjorde snyggt och snabbt. Kaninen togs sedan ur och hängdes upp för att senare bli styckad och stoppad i frysen. Resten av dagen tillbringades med mer hundträning, skötsel av djuren och annat hemmapyssel. Vi pratade om det på kvällen. Om hur det har blivit och var vi är nu. Om livet på landet. Om tillfredsställelsen av att kunna ha så mycket av det man trivs med hemma utanför dörren. Av att få ägna sig åt sådant man brinner för. Av att kunna gå ut och träna hundarna och skjuta en kanin för husbehov och ha hundarna med. Det känns bra och rätt och ganska svårslaget. Att få ta det hela vägen.

Jag frågade slottsherren om han hade trott det för sådär tjugofem år sedan. Att det var såhär det skulle bli. Jag tänkte över det själv med. Om jag anat hur stor del av mitt liv detta med hundar och jakt skulle komma att bli. Ärligt talat så tror jag faktiskt inte ens att det fanns på kartan då. Att jag skulle bo på landet och jobba med djur fanns nog med men att det blev jakt och hundar är mer av en tillfällighet och överraskning. Född och uppvuxen i en familj helt utan hund och jakttraditioner där det närmaste hundar och jakt jag någonsin kom var farfars dvärgpudel och jakten på små husmöss på vinden gav liksom ingen given väg in i jaktens värld. Men så blev det. Livet är spännande!