Hooked on a feeling
Känslan av ljumma försommarvindar, när dagen är varm och skön trots att det är mulet och myggen håller sig borta men det fortsatt inte är för varmt för att träna hundarna. Som pricken över i stryker den ljumma vinden över min kind och gör majdagen komplett och faktiskt i det närmaste perfekt. Jag kunde inte önska mycket mer än möjligen fred på jorden, att coronakrisen var över, klimatet räddat från miljöförstöringen och att jag vann några miljoner på lotto. Och att den lilla fasankyckling som äntligen och slutligen kläcktes ur ett av äggen ruvade av våra två tamhöns fått leva. Men säg den glädje som varar. Hönan med de svarta fjäderinslagen som ruvat i drygt en månads tid drabbades av en hönslig förlossningspsykos och hackade ihjäl kycklingen. Fyra veckors ruvande till ingen som helst nytta eller mening. Inte så som vi ser det i alla fall. Med slottsherrens och mina banala, högst mänskliga känslor kändes det ledsamt, onödigt och fruktansvärt grymt. Vi ville ju så gärna att det skulle gå vägen och att den lilla värnlösa kycklingen skulle få växa upp. Fast vilka är vi att styra över naturen och de lagar, regler och instinkter som finns där? I övrigt har min dag varit perfekt, så långt jag vet i alla fall och än så länge. Livet händer, det händer här och nu och väldigt plötsligt kan det ändras. I båda riktningarna.
Jag undrar om Paolo Roberto tänkte så innan han fattade helt fel beslut i förra veckan. Om han reflekterade över hur fort man kan rasera något man byggt upp och kämpat för under lång tid. Hur ett felaktigt beslut en timme senare kan visa sig ha ödelagt allt. Jag tror han är helt på det klara med att det inte var värt det. Så här i efterhand. Men hade han suttit i tv soffan i skäggstubb och luvtröja och pratat om skuld och skam om inte polisen gjort ett tillslag precis när han befann sig på fel ställe efter att ha fattat det felaktiga beslutet? Jag skulle inte tro det. Kanske hade livet rullat på precis som vanligt för honom med fler felaktiga beslut och skammen och skulden förpassade långt bort i medvetandet och den moraliska kompassen fortsatt pekande åt totalt fel håll. Det blir nog ett annat läge när man blir tagen på bar gärning med byxorna nere. Jag brukar vara mycket för förlåtelse, jag vet att ingen är perfekt, och jag gillar tanken om att ge människor en andra chans men i det är fallet känns det avlägset. Det är inte upp till mig att döma men Paolo Roberto känns körd.
Idag har humöret varit på topp (när jag slutade tänka på Roberto) vädret behagligt och trivselfaktorn hög. Förutom nyss nämnda kycklings tragiska öde. Vi har fått färdigt ”mantagervadmanhaver” staketet runt köksträdgården, promenerat och planerat och eftermiddagen har ägnats åt hundarbete med privatträning och kurs. Som vanligt tillsammans med glada människor och duktiga hundar med hög trivselfaktor i en välbehövlig paus från pågående epidemi och människors korkade beslut. Ett utmärkt sätt att både ge och ta emot energi på samma gång. Jag gillar mitt jobb, jag gillar människor och jag gillar hundar. Kanske är det därför jag jobbar på, för att få ha det här livet där jag inte tycker det är tungt att gå till jobbet, där jag är nöjd med att vara precis där jag är, mitt i livet där semester och pension känns onödigt och ovidkommande även om en stunds vila emellanåt inte är att underskatta. Tacksamheten över att jag har möjligheten att jobba på det här sättet överväldigar mig. Just nu är det här helt rätt för mig. En annan gång kanske det ser annorlunda ut. Livet händer som sagt och garantier finns inte. Men nu är det bra.
