My star?

Jag tittar på den långbenta svarta valpen där hon ligger på köksgolvet. Kommer du att bli min nya stjärna frågar jag henne utan att få mycket till svar. ”Vad tror du? frågar jag slottsherren istället, – är hon min nya stjärna den här svarta valpen”. ”Det är upp till dig” svarar han där han sitter djupt försjunken i något tillsynes intressant vid datorn. Jag känner omgående bördan över mina axlar och undrar varför så mycket måste hänga på mig. Jag hade önskat mig ett annat svar men vet att han har rätt såklart. Man får den hund man förtjänar som det brukar sägas och det ligger mycket i det. Stjärnstatus kommer sällan av sig själv (möjligen i några få enstaka undantag) jobbet måste göras! Tänk då vilken tur att jag gillar just det jobbet med att träna en hund så mycket. Vi har en kul resa framför oss tror jag. Jag tittar på den svarta igen där hon ligger med blicken riktad mot mig och jag tänker att hon faktikst redan är en stjärna oavsett vad framtiden kommer att ge, för hon är ju Min alldeles egna unghund.

Jag gick en sväng med henne idag. Den svarta. En egen sväng utan någon av de andra hundarna för jag känner att det är precis så det behöver vara just nu. Hon och jag och egentid alldeles själva. Resultatet av det kom rätt omgående, hennes följsamma kontaktsökande sida kom fram och den burdusa vildsinta syntes inte till alls. Precis så tänkte jag igen, precis så ska det vara när hon och jag går ut tillsammans. Vi gick till ekdungen, varvade med att springa fritt och att gå kontrollerat vid sidan på vägen dit och när vi var där tränade vi en kort stund med fokus på samarbetet och att ha roligt. Jag fasar in henne i de ordningar jag vill att vi ska ha och formar henne för framtiden utan att hon vet så mycket om det än. Några minuter och övningar i taget. Hon är lätt på det sättet, bara små medel behövs för att hon ska förstå hur jag vill ha det och hon rättar in sig nästan oönskat fort. Jag får tänka mig för. Hon fick några direktmarkeringar med gummibollen, utan stadga, och ett par memories med ”inte nu” där vi vände bort och skickade från längre håll över terrängbyte. Sedan traskade vi hemåt igen, upprymda på lätta fötter. Hon och jag tillsammans i det fina höstvädret. Det är kul med unghundar!