Ett annorlunda år
Grått och disigt idag med men uppehåll och nästan vindstilla. Kung Bore har fortfarande inte tagit sig hit. Men jag tycker mig redan ana att ljuset varar några minuter längre för varje eftermiddag. Inbillning och önsketänkande till en viss del kanske men med lite god vilja så ser jag verkligen ljuset bakom mörkret. Jag hoppas ljuset bortom coronapandemin snart ska lysa klarare för oss alla med.
Jag hade tänkte mig skriva en liten sammanfattning av året som gått som jag ofta brukar gör runt nyår men det här pandemiåret har varit så annorlunda så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det. På det personliga planet har det varit ett riktigt bra år, nästan intill fantastiskt, men det vore smått förmätet att säga så när jag vet hur tufft det varit, och fortfarande är, för så många andra. Några stora förändringar har inte skett här men en hel del har hänt i alla fall. Bland annat tog jag klivet bort från anställning till företagare på heltid igen, vi har blivit med växthus efter många års funderande, två nya labradorvalpar har tillkommit i Kopparhultsflocken och vi har haft en valpkull tillsammans med en god vän som innehöll åtta ljuvliga goldenvalpar. Det var sju långa år sedan sist. Vi har hunnit skaffa fler höns, och hunnit få dem uppätna av räven, en rejäl flock fasaner har skött, matats och släppts ut i markerna, kaninungar har fötts i omgångar och slottsherren har tagit upp en gammal hobby med akvariefiskar. Ett endaste jaktprov kunde vi åka på i slutet av sommaren då pandemin tillät, det resulterade i ett andra pris för en starkt arbetande Bäst som verkligen gjorde en rejäl insats. Efter det blev han skadad igen så några fler starter hanns inte med innan pandemin slog till med full kraft igen. Men vi har varit på desto fler jakter, som spanielförare, apportörer och skyttar vilket både vi och hundarna uppskattat såklart. Vad det gäller jaktproven så har nog uppehållet mer gjort gott än ont för min personliga del för nu längtar jag faktiskt efter provstarter vilket jag inte riktigt gjorde tidigare. Ideer har nötts och stötts, några har förkastats, andra har genomförts och ytterligare några funderar jag fortfarande över. Var det landar någonstans återstår som vanligt att se. Året som gått har också varit året då uteliv och utevistelse har fått en lite större mening och tänk så mycket som ändå blir alldeles utmärkt och faktiskt väldigt trevligt och avslappnat när man träffas utomhus, även om det blivit lite kallt om näsan emellanåt. Vi har firat kalas i carportar och ätit julmat på behörigt avstånd iklädda vinterkläder och vantar, och tänk att det gick alldeles utmärkt det med. Här har det annars inte blivit några jättestora förändringar vad gäller just det, vi är ju ute nästan jämt oavsett. Företaget och kursverksamheten vi bedriver är som bekant av varianten ”ur och skur”, något inomhusalternativ finns inte och jag tror faktiskt många mår bra av det. Frisk luft gör gott för både kropp och själ. Fast visst händer det somliga dagar när regnet vräker och det blåser på tvären att jag önskar mig ett inomhusarbete i värme. För gräset tycks väl alltid något grönare på andra sidan. Allra mest är jag ändå nöjd och glad över mitt yrkesval, jag tycker om att vara ute och jag trivs med att bestämma över min tid. Jag läste precis en kommentar av en tjej som önskade sig ett jobb där hon kunde få ha rast och hade tid att gå på toa mer än på torsdagar. Då skäms jag nästan lite över hur bra jag har det och jag sänder en extra varm tanke till all sjukvårdspersonal som sliter extra ont nu under pandemin. Måtte de orka med och måtte de få ordentligt betalt för insatsen de gör och må vi andra aldrig glömma att uppskatta dem för arbetet de gör, de som viger sina yrkesliv åt att hjälpa andra. Beundransvärt!
Ps De ljuvliga bilderna på valparna i det här inlägget har Helena Ottosson tagit Ds
