It’s hard to beat a person(or dog) who never gives up
”Jag tar monstret och går ut” säger jag till slottsherren med eftertryck och en smula ironi. Eftertryck för att valpen stundtals liknar ett fem kilo tungt oformligt monster med gällt skall och hajtänder och ironi eftersom det ironiska i det hela är att jag önskade mig en valp med lite mer tryck i. Det har jag fått. Önskan är uppfylld och jag är mer än nöjd. Och förbannat trött.
Jag såg ett gulligt inlägg på sociala medier idag på en sovande söt liten valp till texten ”jag hade glömt hur mycket valpar sover”. Som om det där sovandet var något kollektivt som gäller alla valpar. Min gäller det då inte i alla fall. Min text till en bild av min aktiva valp som mest syns som en suddig svart dimridå på foton hade blivit motsatt ”jag hade glömt hur lite valpar sover”. Man kan skoja om sådant här och ska göra det med men det finns ett uns allvar i det också. Att inte ha så mycket erfarenhet av hundar och valpar och få en överaktiv valp som kanske första hund kan sätta mycket på ända. Hela drömmen om det härliga livet tillsammans med en hund faktiskt. Så det är bra att vara ödmjuk och öppen och ha förståelse för att alla valpar är olika. Och att det faktiskt kan vara fruktansvärt jobbigt och oroligt att ha hand om en sådan valp. Min aktiva lilla Flow är såklart supergo med och vi har roligt ihop och jag oroar mig inte särskilt mycket alls. Ingenting nästan. Hon är inte ett monster på riktigt. Hon är en pigg och levnadsglad cockervalp. Jag får bara steppa upp några steg, höja mitt tempo och skärpa mina sinnen tillsammans med henne. Det är säkert väldigt nyttigt och håller mig dessutom borta från diverse åldersrelaterade bekvämlighetssymtom. Tänk bara en sådan sak. Jag tänker också att det är tur att vi har varit med förr. Vi har haft ett stort antal valpar, alla olika individer, och några har varit i Flows kaliber. Nära på i alla fall. Så vi kan trots hennes aktivitetsnivå någonstans luta oss lite tillbaka och förlita oss på att det ordnar sig. Det brukar det alltid göra. Dessutom är aktiva valpar ungefär som aktiva barn. De är väldigt goa där inuti. Och de stunderna, eller ögonblicken, när man når varandra och ser varandra djupt i ögonen i bästa samförstånd är oslagbara. För de stunderna finns faktiskt de med.
Det fortsätter att vara varannandagsväder här. Så idag har solen och minusgraderna varit tillbaka igen. Det tackar vi såklart för där vi fortsätter vår ojämna kamp mot leran. Vi har fått göra en ordentlig rockad och stänga av hundarnas del i trädgården för att spara lite av städningen i hundavdelningen inomhus. Hela den delen i hundhagen som tidigare varit gräsmatta är nu lera. Troligen efter sommarens torka som i stort sett tog död på gräsrötterna. Samma sak gäller på framsidan utanför dörren. Det är lermatta istället för gräsmatta och då har vi ändå haft en höst med ytterst lite nederbörd. Jag funderar på allvar på att göra hela framsidans del till en grusgång. Fast grusgångar ska rensas och skötas. Alltid dessa baksidor med allt, så vi får se. Medan jag gick där i solen i trädgården bland lera och nervissnade perenner fick jag en alldeles väldig lust att sätta igång odlingssäsongen redan nu. I tidigaste laget förstås. Jag borde se till att få ner höstlökarna innan jag börjar fundera på fröpåsar och vårsådd men på något vis kommer odlingslängtan tillbaka med ljuset. Och ljusare blir det. Bara fyra minuter per dygn än så länge men fyra minuter gånger tio dygn betyder fyrtio minuter mer dagsljus per dag och det gör skillnad! Så välkommen ljuset, det nya året och nya drömmar! Here we go 2019!
