Det nya livet
Det började egentligen i måndags. Som ett extra nyår eller något i den stilen. En liten nystart och en spark i baken rakt in i det som gäller från nu fram till då jaktsäsongen börjar ungefär. Hundförbudstiden, eller yngelperioden om man hellre vill kalla den så. Tiden på året då barnkammarens fylls på när djur av alla sorter föds och förhoppningsvis får växa upp. Från och med i måndags är flockpromenader i samlad trupp det nya. Borta är möjligheterna för frispringande långbenta unghundar att ta för sig som de vill i terrängen. För andra hundar med förstås. Det får de väl i och för sig aldrig lov att göra fullt ut men ändå betydligt mer än vad som gäller nu och ett bra tag framöver. Nu är det förflyttning under kontroll och organiserade träningspass som gäller. Några nyfödda ungar har vi inte sett ännu men väl fyra nyvakna fästingar och två blåmeshanar som slogs på liv och död framför mina fötter. Om någon av dem lyckas överleva fighten finns det säkert en hona som väntar (det är väl troligen henne de slåss om) och nya blåmesungar kommer snart att kläckas i någon holk eller ihålig trädstam. Jag tror faktiskt blåmesarna var på väg att slå ihjäl varandra. Totalt upptagna av varandra och slagsmålet märkte de inte hundarnas och min närvaro där vi stod och tittade på dem en halvmeter bort. De märkte inte ens när jag lyfte upp dem då jag inte orkade se bråket längre utan bestämde mig för att gripa in. Jag vet att man ska låta naturen sköta sitt men det här blev för jobbigt att titta på så jag lyfte upp bollen med insnärjda mesar i mina kupade händer och de båda blåmesarna flög iväg. Åt varsitt håll. Jag hoppas att det fick dem på andra tankar eller åtminstone gav dem en stunds respit från varandra.
Jag hade en fin dag på jobbet igen. Jag har nog bara fina dagar på jobbet tror jag bestämt. Fast ibland kan det krångla förstås, allt går inte alltid enligt plan och allt är inte rosenrött. Men för det mesta så. Idag var den gule med och coachade en privatelev och ställde artigt upp som visningsexemplar när jag behövde demonstrera ett skick eller en övning. Otvivelaktigt min bästa och mest erfarna kollega. Under eftermiddagen kurs fick pocketcockern följa med. Hon är relativt ny på jobbet. Gjorde faktiskt debut i kursammanhang med flera deltagare. Inte vet jag om hon var till någon hjälp direkt men hon hanterade inskolningen mycket bra och kan säkert komma att bli en bra och hjälpsam arbetskamrat fram igenom. Om inte annat så kan hon alltid agera störning, det är hon något av specialist på. Imorgon blir det mera kurs. Då ska vi ägna dagen till närsök och hålla området och sådana uppgifter. Jag hade önskat lite mer undervegetation i markerna att leta i men lite blåbärsris, vissna ormbunkar och fjolårsgräs ska vi nog kunna hitta.
Så har den tiden kommit nu då ljuset återvänt och vi äntligen kan gå ut och träna våra hundar tillsammans en stund på kvällarna när slottsherren kommer från jobbet. Årets bästa tid och äkta glädje. Idag tog vi unghunden och fröken Vi och ett gäng tennisbollar med oss ut. Lite klurigt för den unga blev det, men utvecklande. Jag är verkligen glad i henne och unghundsträning är som alltid något av det allra roligaste jag vet. Att se de unga hundarna växa i uppgifterna, utvecklas och skaffa goda erfarenheter för framtida uppgifter är något av det bästa. Emellanåt blir jag nästan rörd av att se dem. Jag verkar ha blivit blödig med åren. Eller har jag kanske haft för bråttom förut och inte tagit mig tid att se och ta in?
Angående unghundar och basicträning så erbjuder Oliver Kiraly möjligheten att delta på webinarie i ämnet i slutet av mars. Det blir en repris av de två han höll i februari eftersom de var uppskattade och efterfrågan var stor. Olivers sätt att träna är väldigt likt hur vi tränar våra hundar och hans ”tänk” stämmer väl överens med våra tankar om retrieverträning. Med andra ord rekommenderar vi varmt både Oliver som instruktör, hans bok och webinarierna.
