Don’t hurry be happy!
Det är tidig morgon och jag plockar fram kontoret, pluggar i laptoppen i vägguttaget och inser att det redan ljusnar fast klockan bara är strax efter sex. Måndag betyder planering av veckan som kommer, sammanfattning av den som gick, bokföring och träning av de egna hundarna. Många baljor te och många steg i fötterna brukar det bli med. En bra start på veckan.
Igår tog jag Rota på en egen sväng i mossen igen för en stunds träning. Som jag skrev lördags så var hon inte riktigt på hugget då men nu verkade hon tillsynes pigg och glad och mer sig själv. Ändå är det en betydligt lugnare sida hon visar mig när det är bara hon och jag. Ganska uppenbart kan hon säkert kosta på sig att vara lite laidback när hon inte behöver konkurrera om min uppmärksamhet bland flera andra hundar. Vi tränades sök en stund och jag hade med en dummyboll för träning av stadga i kast och att kunna fortsätta söka efter att ”vilt” fällts. Hon visade mig att hon minsann är duktig på sådant och vet vad som väntas. Med små medel kunde jag bryta henne och få henne att jobba i den riktning jag önskade och efter ett tag stoppa henne och dirigera till det tidigare fällda ”viltet”. Vi letade upp en dummy som hängt i ett träd sedan ett tag med, tänkte att den nog blåst ner med hjälpa av de senaste dagarnas friska vindar och det stämde. Jag var nöjd över att få igen apporten och pocketcockern var nöjd över att ha hittat ett ben som någon nyss gnagt på i samma område. Det grävde hon omsorgsfullt ner i mossan under en gran innan vi jobbade vidare. När vi kom ut på fältet kastade jag ut apporterna och dummybollen i varsitt område, vi gick en sväng runt gärdet så vi kom från en annan vinkel innan pocketcockern fick hämta in dem som två långa linjetag. Hon förvånade mig genom att göra det lysande. Med fullt fokus och i god koncentration sprang hon raka linjer ut, letade energiskt och sprang lika fort tillbaka och lämnade av i hand. Långt ifrån en skolad avlämning men i hand, och det var jag riktigt glad för. Det kanske inte var så märkvärdiga övningar i retrievermått mätt, men så är hon ju ingen retriever utan en charmerande cocker, dessutom av den sorten som inte haft sug alls i apporteringen från början och inte funnit någon större glädje i att hämta apporter. För mig har hon varit annorlunda även om hon totalt sett som spaniel nog inte är särskilt annorlunda. Med henne har jag fått jobba på ett annat sätt och framförallt tvingats att vänta in mognad och utveckling. Jag har nästan inte tränat apportering med henne alls. Det är det som gör det så fascinerande och intressant nu. För mig blir hon ett tydligt exempel på hur rätt det kan vara att vänta in unghundars mentala mognad och inte kräva eller förvänta sig för mycket av dem för tidigt. Nu när hon ”vaknat” i apportering och finner det kul förvånas jag över hur mycket hon kan. Utan att vi tränat. Jag kan nu presentera rätt kluriga uppgifter för henne och hon förstår dem fort och lär sig oväntat snabbt. Vad det gäller pocketcockern så är det inte så att jag inte alls prövat eller försökt, jag har lirkat och testat och uppmuntrat apporteringsintresset allt eftersom det dykt upp. Men framförallt har jag låtit det vara. Låtit henne vara. Nu när hon snart blir två år känns det som det varit värt det och just nu ser jag inte ens vad det var som tidigare bekymrat mig med henne och hennes träning. Det är nog bra att jag är lite glömsk ibland. Med det är vill jag bara säga det jag egentligen redan visste. Att det finns goda skäl att ta det lugnt med unghundsträningen, både med retriever och spaniels, låta dem utvecklas, och mogna i den takt varje individ behöver. Det finns ingen anledning att känna sig stressad över att ”ligga efter”. För när relationen och mognaden sammanstrålar är faktiskt resten bara massor av roliga övningar och då lär de snabbt med stort intresse. Unghundar är galet olika, en del är mogna vid nio månader och andra vid tjugo. Det får vi förare bara finna oss i.
Den svarta unghunden fick skaffa nya erfarenheter igår hon med. Fast av annat slag. Hon åkte ensam med oss för en coronsafe promenad och picknic med föräldrar och döttrar Alingsås. Den svarta lantisen tycket staden var storslagen med människor, bilar, hundar och gräsänder. Lugn och lite återhållsam, för det är sådan hon är i nya sammanhang, traskade hon bredvid mig och dök stundtals ner i mycket intressanta doftfläckar för att avskärma sig från verkligheten runt henne. Ett bra sätt för en hund att hantera det som blir lite mycket tänker jag. Doftfixeringen och det vita mjäll som dök upp i hennes päls var den enda yttringarna av obekvämlighet hon visade men de små tecknen signalerande ändå att hon jobbade ganska hårt på insidan. Det är stort att komma från lugnet på landet till stadens puls för en ung labrador och hon somnade gott direkt hon kom in i bilen igen. En bra erfarenhet rikare.
