Det behövs inte mer än så
Sköna maj var är du? Kylan håller i sig, regnet strilar och livet är rätt okej ändå. Men de planerade vattenträningarna för vänta några dagar till. Kanske kan den som är bokad på måndag bli av, då lovar nämligen Smhi tjugo grader varmt. Hoppas, hoppas
Efter min egen fem minuters morgongymnastik tog jag in pocketcockern för fem minuters träning på köksgolvet. Nu har vi tagit ett steg till och övar på att hoppa från golvet med dummy i munnen upp på fotpallen och lämna av. Jag sänder ännu en tacksam tanke till de mjuka godbitarna för lagom stora hundar och klappar Rota mjukt på huvudet innan jag säger tack och tar apporten. Det funkar riktigt bra när man stryker katter medhårs. Tydligen gäller det samma för pocketcockrar.
Sedan släppte jag in den vidunderliga labradorunghunden och sopkvastar, matskålar och annat for i golvet med ett brak. Den burdusa sidan av labradoren vet inga gränser och hur tjugofem kilo labrador kan ta så mycket plast är för mig en gåta. Hur en hund kan vara så ljuv och samtidigt så burdus har jag också svårt att förstå. Efter en stund var dock ordningen någorlunda återställd, labradoren stilla och sopskyffeln tillbaka på sin plats. Så filade vi lite på ingångar och avlämningar eftersom den svarta de senaste dagarna velat smita förbi och sänka blicken och apporten mot marken. Tonårstider tänker jag igen och gör mitt bästa för att vidmakthålla de få regler vi har den svarta och jag.
På eftermiddagen tog jag henne och den gule med ut och sköt tennisbollar i olika områden med apportkastaren. Då satt den unga svarta vattenkammad och fullt koncentrerad intill den gule och tittade på bollarna som for runt i terrängen. Sedan fick de två labradorerna turas om att hämta bollarna innan vi bytte vinkel och sköt ut nya bollar. Lite kul måste man ha på jobbet och det här var verkligen uppskattat av oss alla tre. Tennisbollsadaptern kan vara en av de bästa träningmaterialsinvesteringarna jag gjort.
För rättvisans skull hämtade jag den bruna ligan efteråt så de med fick hämta skjutna bollar. Till och med roligare än färska rådjursspår tyckte pocketcockern och det vill inte säga lite det. Och jag undrar om det finns något charmigare än en mycket liten cocker med väldigt korta ben och långa öron som springer det fortaste den kan med en tennisboll i munnen. Det behövs inte mer än så för att göra min dag. Trots regn och kyla. Tack livet. Och Rota.
