Ett magiskt möte
Vårkänslor idag med fast vinden blåste kallt. Det ljusnande så tidigt på morgonen att jag var tvungen att kolla klockan för jag trodde jag var en timma fel. Och fåglarna sjöng, lärkorna talgoxarna och många andra. Både valpen och jag vaknade utvilade. En god natts sömn gör verkligen underverk och vi båda sov till klockan ringde fast vi kom i säng ganska tidigt. Pigga och glada steg vi sedan upp, valpen kanske något piggare än jag. Efter att ha sovit en hel lång natt läckte hon som ett såll när vi gick upp så det var skytteltrafik vid ytterdörren i början av morgonen. Det passade fint till gryningen och fågelsången. Med ny valp i huset är det alltid lite knepigt att få till rutinerna men morgonen flöt ändå på bättre än väntat tycker jag. Alla hundar fick sin mat och det som skulle göras blev gjort, med en viss omorganisering.
Jag har redan lagt märke till några små egenheter hos baby Till, bland annat så är det ett litet bestyr innan hon får satt sig för att bajsa. Först kissar hon minst två gånger, sedan ska det snurras runt, runt och när det oundvikliga till slut ändå måste ske reser hon ragg. Snurrande och kissandet känner jag igen från andra cockervalpar vi haft men den resta raggen är ny upplevelse. Annars är hon faktiskt nästan redan rumsren, det fick vi på köpet, och hon är väldigt duktig med att upplysa mig om att hon behöver ut. Så olyckorna blir det nästan inga alls, om jag bara är uppmärksam och ser till att öppna dörren.
På förmiddagen tog jag in bruna Mer till oss i köket med tanke om att en trygg farbrorhund kunde vara en bra början för att introducera baby Till i flocken. Min första plan var att utse fröken Vi till supernanny men efter att Till blivit i det närmaste skräckslagen bara av att se den glatt gurglande goldenhunden på andra sidan grinden till köket insåg jag att jag behövde revidera den planen. Bruna Mer blir mer lagom tänkte jag, och dessutom lik baby Tills mor och släktingar hemifrån. Det visade sig vara en bra plan. Mer, baby Till och jag hade ett makalöst fint samtal och en mysig stund tillsammans på köksgolvet. Ibland är hundar och deras språk och förståelse extra fascinerande och idag fick jag verkligen uppleva det. Bruna Mer som normalt sett är som en kardborre på mig om jag sitter på golvet och knappt kan bärga sig i sin iver att vara så nära mig som möjligt visade en helt annan sida när baby Till var med. Lugn och helt avväpnande satte han sig intill mig med huvudet mot min arm och tittade försiktigt på den lilla fläckiga valpen. Inte ointresserad och inte spänd, bara alldeles lagom försiktigt och gentlemannamässigt. ”Är man stor måste man vara snäll” sa han och blickade förklarande mot mig. ”Helt rätt” svarade jag och så satt vi där och gullade lite lagom med den lilla så hon mjuknade och till och med bjöd Mer på några lekinviter. Dem svarade han på med samma lugn som innan och när han lekte lite tillbaka behandlade han henne som hon var gjord av porslin och ytterst värdefull. Så satt vi där på golvet och log mot den lilla tillsammans en stund över ett djupt och förtroligt samtal min bruna hund och jag, och jag kom än en gång att tänka på att en stilla och finstämd konversation mellan två olika arter och tre olika individer kan vara riktigt vacker. Så nära magi man kan komma tänker jag. Make love not war.
