Ta långa benet före
Vårdagjämning. Söndag och altanhäng. Fjorton grader i skuggan. Nöjd med att ha en bärbar dator så kontoret är flyttbart. För nu vill jag inte sitta inne. Fröken Vi ligger vid fötter och morrar lite dovt. Någon, enligt Vi, obehörig rör sig på grusvägen utanför slottsträdgården och jag lyfter blicken för att se. En häst med ryttare kommer travande. Fröken Vi brukar inte bry sig om hästar men jag tror hon reagerade på hastigheten. En springande häst en i övrigt stilla söndag kändes nog inte helt rätt. Baby Till såg inte hästen men hörde Vis dova morrning, ändå tycktes hon ha fullständig koll på att morrningen inte avsåg henne och fortsätta därför lägga sig tillrätta intill Vi. Eller på Vi rättare sagt. Fröken Vi har ett oändligt tålamod med baby Till i mina ögon, hon är väldigt tillåtande. Fast hon sätter gränser också. När det behövs. Med tydlighet och välanpassade styrka får valpen att lyssna på precis det hon vill när hon vill. Och det gör hon. Lyssnar och tar till sig. Valpen.
Vårdagjämning är verkligen en dag värd att fira och när vädret är som idag passar det bättre än vanligt. Varje vårdagjämning har vi födelsedag i slottet med. Lyras födelsedag. Dubbel anledning att fira alltså. Lyras dag brukar jag komma ihåg till skillnad från alla de andra hundarnas födelsedagar just för att den infaller på vårdagjämningen. Slottsherren har lovat Lyra en ”all inclusive” dag och jag har sagt att hon ska få mjukmat till middag. Just nu har hon smitit bakvägen in i slottet för att äta upp baby Tills tuggben. Eftersom det är hennes födelsedag låter jag henne hållas. Jag till och med stängde dörren om henne så hon får gnaga i lugn och ro. En del födelsedagsförmåner måste hon väl ändå ha vår cokerdrottning.
Slottsherren tränade gulliga Lillie idag och var imponerad. Han tränade henne tillsammans med Jennie och Shiv igår också och var nöjd då med. Med det mesta. Utom inkallningen. För gulliga Lillie har kommit in någon period där hon likt Alfons Åberg ”ska bara” innan hon behagar komma på inkallningssignalen. Om hon alls kommer. Slottsherren får ta det långa benet före och älga iväg över fälten för att hejda den unga hunden som för tillfället glömmer tillsägelserna alltför fort. Slottsherren är annars väldigt nöjd med Lillies utveckling på senare tid men han gillar inte ”skabarandet” av förklarliga skäl. Samtidigt drar vi lite på munnen när vi ser den unga hunden. Det är gott gry i henne och det brukar bli bra i slutänden även med ”ska bara” hundar. Unghundar överhuvudtaget kan ju vara lite stökiga. En dag upp och en dag ner och så. Vi har ofta stora förhoppningar på dem med. Och förväntningar. De har mycket att leva upp till. Fast det vet de såklart inget om själva. När vi tränar dem behöver vi se deras personlighet och tänka på att inte stirra oss blinda på eventuella bekymmer eller exakta detaljer. Man kommer alltid längst genom att jobba med hunden, inte mot den. Tveklöst.
