Av oklar anledning

Augustidimman lättar över stubben när solen stiger och luften är lätt att andas igen. Ett tydlig väderomslag är på gång igen och jag överväger långbyxor. När jag öppnar dörren för att blicka ut över landskapet och andas i morgonluften möts jag av en av de förrymda kaninerna. Hon sitter i rabatten nedanför trappen och tuggar på den grekiska vädden. Kaniner på rymmen och blomsterodling är en sällsynt dålig kombination. Kaniner och grönsaksodling är katastrof. Gulliga Lillie uppskattar de förrymda kaninerna. Med lång hals och spetsade öron letar hon i smyg efter dem för att sätta fart på dem om jag tillfälligt tappar fokus. Vi jobbar på det. Jag på närvaron och Lillie på kaninerna. Hur som helst är de söta förstås. Att titta på den frukostätande kaninen som bekymrat rynkar sin lilla nos när den känner min vittring gör mig mer glad än arg. Så det får väl gå tänker jag. Vädden har i stort sett blommat över ändå. Lilla Till har vant sig vid kaninerna och räknar i dem som husdjur. Sådan som tillhör flocken och inte ska jagas. Hon slänger en blick mot dem emellanåt men stannar lydigt. Bra eller dåligt vet jag inte riktigt men jag tror på bra. Stadga är väl aldrig fel och hundarna brukar ha en förmåga att göra stor skillnad på djur som vistas i slottsträdgården och sådana man jagar på utsidan. Senare på dagen får jag tänka om. Igen. Långbyxorna är då totalt överflödiga och värmen tillbaka. Väderomslaget låter visst vänta på sig.

På radion pratar de om kvartalsrapporter och stora företagsomsättningar och vinster. I jämförelse med förra året. Det mesta pekar uppåt för dem. Det ökar. Jag undrar vem som bestämt att det bara är bra när det pekar uppåt? Varför får vi så inpräntat i oss att vi måste prestera bättre hela tiden. Uppåt. Mer pengar, större resultat. Toppen når vi ju aldrig ändå eftersom den uppenbarligen verkar gränslös. Vad är det för fel på att plana ut? Hålla balansen och vara nöjd. Stanna i tryggt förvar nere i dalen. Var stabil. Eller rent av ta några steg bakåt och landa lite där innan man strävar uppåt igen. Det gör vi hela tiden i hundträningen. Med avsikt eller inte. Tar ett steg bakåt. repeterar och laddar om. Två steg fram och ett bak i bästa fall men rätt ofta ett steg fram och två bak. Jag vet inte om det är så himla farligt egentligen. Det tillhör processen. Vi behöver nog bara vänja oss vid att vi inte kan göra bättre hela tiden. Att det  är rätt okej i svackan. Särskilt med hundar som passerat unghundstadiet. Hålla kvar och förvalta är förståndigare då.

Jag pratar med slottsherren om det. Utvecklingen. Både i hundträningen och företags vinststrävande. Vi tycker tillsammans. Bildar gemensam enhet. Förtjusas och förfasas när vi resonerar över vilken enorm utveckling hundträning och hundaveln gjort den tiden vi hållit på. Och hur gamla vi förmodligen blivit. Fantastiskt. Och smått skrämmande. Hur långt kan vi dra det? Hur duktiga kan hundarna bli. Kan vi verkligen avla fram bättre och bättre hundar i varje generation. Effektivare och flashigare och allt vad det nu är. Varför? På bekostnad av vad? Och hur länge får vi hänga med.

Idag fick hundarna dela på en påse kattgodis vi fått i reklam av oklar anledning. Det kan ha varit det godaste någonsin ätit. Jag anstränger mig nog för mycket när jag ger dem torkad vom. Hädanefter blir det kattgodis. Lilla Till älskar kattgodiset, kan tänka sig att äta det med påse och allt. jag säger nej såklart. Men hon är en smart cocker och listar snabbt ut var jag förvarar lagret av kattgodispåsarna. Kan själv tänker hon. Och visst kunde hon. Hinder är till för att övervinnas. Nöjt tuggar hon på påsen av aluminium och plast. Jag svär lite över att jag låter mig överlistas. Borde veta bättre efter att antal gymnastiska cockrar i slottet.

Vi sitter på altanen senare på kvällen Till och jag. Och ett ansenlig mängd flygmyror. Det har varit lugnt med dem hittills i sommar men nu var det tydligen dags. Senare än vanligt. Jag är glad att de är här. Har oroat mig lite över myrorna med den här nästan insektfria sommaren. Men de har väl bara väntat på rätt förutsättningar. Så länge de håller sig på ytterhörnet av altandäcket så jag kan sitta ostört några få meter bort är det helt okej att ha dem här. Förr var de mer överallt när de svärmade. Över hela altanen och vår mat. Irriterande när de kraschlandade på tallriken och snärjde in sig i håret. Jag tog ett vitt lakan då, och hängde på en stol ute på altanhörnet. Tänkte jämka lite och får dem att förstå att det var bästa platsen. Något märkligt hände för alla somrar som hittills kommit efter det sommaren med det vita lakanet håller de sig i hörnet. Utan lakan. Förutom en och annan liten som förirrar sig till bordet och oss. Hanterbart ändå. Slumpen eller dresserbara flygmyror vet jag inte. Men jag är nöjd.