Sådant som kan ske
Vilken magisk kväll! Fullmånen lyser över den snötäckta marken och det är ljust fast det är mörkt. Och väldigt kallt. De sju underverken har fått hålla sig inomhus på sin sexveckors dag. Det går bra det med fast slottets utrymme känns väldigt begränsat med sju glada valpar men enorm livsglädje och upptäckarlust. Ikväll fick de upptäck lilla Till. Fast de har egentligen upptäckt henne redan tidigare, genom boxgallret. Jag tror alla sju förstod direkt att hon var en av deras sort även om färgen inte stämde. Nu fick du umgås på samma sida gallret. Inledningsvis hade den snälla cockern lite svårt att värja sig men leklusten var det inget fel på. Fem av de sju underverken vräkte sig över henne medan två nöjde sig med att ha koll på behörigt avstånd. Nu är alla sju lagda för natten, klappade och ompysslade och lampan är släckt. Lilla Till vilar ut bredvid Mer på en av kurandasängarna och det blev behagligt tyst i slottet. Det enda som hörs är fläkten i pelletskaminen som eldar på för fullt och fördelar behaglig värme runt oss. Jag lutar mig tillbaka och tänker på att det bara är två veckor kvar med de sju underverken nu. Det är nog tur tänker jag för två veckor till med den här hundantalet är nog ungefär vad jag mäktar med.
På morgonens promenader var temat viltkontakter, förutom nysnön då. Först kom vi väldigt nära en hare sedan gock vi nästan rakt in i en ståtlig dovhjort och efter det lyfte en morkulla under gulliga Lillies mage och förvånade min. Fyra cockrar följde haren med mycket stort intresse medan labradoren som var med valde att rulla sig på en pinne i stället. Alla har olika intressen här i livet. Dessutom såg vi flera nya rävspår och efter att ha sett spåren idag och två rävar på olika ställen de senaste är jag rädd att det rör sig mer räv i markerna än vad vi anat. Rävar är vackra och fina men tyvärr hårda mot fåglar och småvilt. Den enes bröd den andres död…
Jag tränade lilla Till en sväng idag med. Tog med bara henne och lät henne söka i en passade mark i snön. Hon är duktig och jag får passa mig. Jag glömmer så lätt hur ung hon egentligen är. För hon är ju bara valp hon med om jag tänker efter. Men sedan den gula labradorvalpen flyttade in blev hon liksom storasyster allt för fort och jag har ökat på både krav och förväntan på henne. Jämmer.
Den gula valpen har fått ett nytt namn. På riktigt. Jag var slutligen tvingen att ge efter. För min del tycker jag Bra är ett jättebra namn och jag hävdar fortfarande det. Envist. Men jag får erkänna att det fungerar väldigt dåligt i en flock. Plötsligt har vi blivit medvetna om hur mycket vi använder ordet bra i samvaron med hundarna. Nästan hela tiden har det visat sig. Det går ju inte såklart, risken för missförstånd är alltför stor. Det har märkts ordentligt den senaste tiden. Allt eftersom, när valpen vuxit till sig och slussats ihop mer och mer med övriga flocken har det blivit tydligare. Det går helt enkelt inte. Det sprack. Jag får backa. Den gula valpens nya namn blir Besta, efter morfar Bäst och hennes stamtavlenamn som faktiskt innehåller ordet best. Ett namnbyte är sådant som kan ske när det är nödvändigt och nu har det gjort det.
Jag fick en mindre aha upplevelse häromdagen med. Nästan sjukt faktiskt för det handlade om ordet kanske. Ett ord jag använt hela mitt talande liv, ganska mycket dessutom, utan att tänka närmare på det. Ett ord bara. Tills någon för några dagar sedan delade ordet i två så det blev ”kan” och ”ske”. Det är ju precis så det är, det kan ske. Jaha tänkte jag och såg glödlampan tändas över mitt huvud samtidigt som jag kände mig ganska korkad. Varför i alla sina dar har jag aldrig tänkt på ordet kanske på det sättet förut? Så märkligt att något så tillsynes självklart kan gå en helt förbi. Undrar just vad jag mer har missat..
