”Tiny Tim” och några till av frökompisarna ska snart pillas ner i jorden i små torvkrukor. Jag tittar ut på blötsnön och längtar efter vårprimörer och solmogna tomater. Fröhysterin är här och jag går ut stenhårt som vanligt. Fröpåsarna är inköpta sedan rätt lång tid tillbaka och trängs nu i lådan där jag har samlingen. Jag vet inte riktigt hur det kunde bli så många, dessutom har jag dubbletter av flera sorters frö, fast påsarna är från olika tillverkare i och för sig. Men vem behöver egentligen 120 broccoliplantor, 52 meter plocksallad eller 28 meter grönkål? Jag har nog frö för de närmaste fem årens odling eller så. Dessutom känner jag mig själv, jag är bra på att starta upp, gå ut hårt och ambitiöst och sedan inte riktigt orka hålla i och ro projektet hela vägen iland. Förmodligen lär det bli så med årets frösådd och plantuppdrivning med. När hundträningen sätter igång på allvar. Fast det kanske faktiskt inte gör något? Fröpåsar och lite jord kostar inte många kronor och allt man gör behöver ju inte innehålla lönsamhetstänk och effektivitet. Det behöver faktiskt inte ens lyckas särskilt bra. Det är helt i sin ordning även om inte alla frö blir till plantor som levererar rekordskördar. Och några små Tiny Tim tomater och annat ska jag nog lyckas hålla liv i ända fram till skördedags och kunna njuta av på altanen i solnedgången.