She’s got it!
Det ligger i luften nu. En svag aning av vårkänsla. För tidigt, jag vet. Men jag promenerade med grus under stövlarna istället för snö idag och fåglarna sjöng vårmelodier medan ormvråken skrek och det kändes att något är på gång. Vi är inte där än såklart, inte på långa när. Jag ska trampa så mycket slask innan dess och gnälla över bitande kyla och isande vindar. Men bara vetskapen om att det går mot vår känns alldeles förträffligt fin. Korta ögonblick av ren lycka gjorde sig påminda. Minsann om inte drottning Lyra kände av det med för hon sprang nästan hela promenaden idag. Åt rätt håll.
Lyckokänning hade lilla Till med tror jag bestämt. Hon är så häftig att träna nu. går all in och tycker apporteringen är störtkul. Duktig är hon med. Till sin ålder och den ringa träning hon fått i apporteringens ädla konst. Lägger jag dessutom till att hon faktiskt är cocker och inte en retriever så är hon nästan osannolikt duktig den lilla. She’s got it! Det smittar av sig med så klart, den där äkta och oförställda cockerglädjen är som balsam till min vintertrötta hjärna. Lika helande som ett lugnt yogapass med efterföljande meditation och jag kände ännu mer lyckorus och inspiration till vidare träning.
Den bästa valpen har uppenbart varit mycket mer påverkad av sitt magonda än vad jag märkt av. Men det märks nu när hon mår helt bra igen och energinivån gått i taket och den vanliga hungerns är tillbaka. Den som gör det omöjligt för valpen att ha alla fyra tassar i marken och istället utmynnar i piruetter och kullerbyttor om jag inte styr upp det. Jag bli glad av att se henne med, hennes rätta jag. Vi tog en dummyboll med ut idag, det var ett tag sedan sist på grund av det magonda men idag roade vi oss en stund. Vapen genom att leta och springa sitta fortaste klumpiga och jag genom att titta på den unga hundens engagemang i uppgiften. Hon är ingen racer och lär troligen inte bli den flashigaste hund jag sett. Men hon är kul, gullig och utbildningsbar.
Jag tog ut Vi på ett träningspass med. Det första lite mer på riktigt efter hennes mammaledighet. Hon och Min fick samsas om några linjer och en höger- vänster övning. Oh my god vad det gick undan. Den tydligen uppvilade mammahunden tog nog hastighetsrekord i snön och ännu ett rekord i att stanna snabbt på pipan. Häftigt och lite svårhanterat. Jag var rädd att hon skulle dra på sig någon sträckning eller något med i sin ändå rätt otränade kropp. Vändningarna hon gör på signalen är inte att leka med och jag ser korsband, muskler och senor töjas ut och gå av. Men det gjorde de i såklart. Den lyckloga goldentiken har nog så pass kontroll på kroppen ändå vill jag tro. Men kvar av den lugna, lite allvarsamma mamman syns ingenting, tillbaka är den livliga träningsnarkomanen som har svårt att gå utan att studsa som vi känt flera år innan valparna kom till. Kanske lugnar hon sig lite när hon fått jobba ett tag för just nu är det säkert mycket av nyhetens behag som styr. Kul att se henne i action igen är det i alla fall och vi ska nog kunna träna oss till en mer passande form under våren. Jag undrar om hon år träningsvärk nu? Det har jag efter flera dagars pulsande i djup snö och slask. Men det är väl snart på övergående liksom resten av snön.
