Örnnästet

Det är en ovanlig kväll. Den gula valpen, förlåt unghunden, sover inte vid mina fötter utan istället på en av Kurandasängarna i hundrummet med de andra. Hon har inte ens frågat efter att komma in. ”Tror du det är något fel”– frågar jag slottsherren oroligt- ”kan hon vara sjuk eller så?” Det bedyrar han att hon inte alls är. ”Hon är bara på väg att blir stor”– säger han och jag känner en lätt kramp över bröstet. Stor, tänker jag, jag vill ju ha den lilla kvar ett bra tag till. Är inte redo att släppa taget. Medan jag deppar lite över det står hon plötsligt vid grinden den gula, viftar glatt på svansen och undrar varför jag glömt släppa in henne. Hon rullar ihop sig i den pyttelilla bädden vid mina fötter och ordningen är återställd. Så skönt ändå.

Ute blåser det hårt och även om det är flera plusgrader känns det kallt och eländigt. Jag myser på insidan med gula valpen vid fötterna, varmt te och en nybakad bärmuffins men tankarna går till Turkiet och jordbävningskatastrofen. Där har de varken tak över huvudet eller muffins. Kanske inte ens sina anhöriga kvar i livet. Det är inte läge att gnälla över något så futtigt som att leran som kommit tillbaka efter att snön smälte känner jag, eller över smutsiga hundar och höga elpriser. Inte alls. Det är nog aldrig läge för det faktiskt. För det är inte ens ett problem. Någonsin. Det är bara en påminnelse om att jag vid liv och inte har särskilt betydelsefulla bekymmer att tackla.

Vi mötte en örn idag på morgonen. Pampigt. Den seglade rakt över mig , Till och Mer när vi var ute på dagens första pass. Rätt nära med. Vi tittade alla tre fascinerat på den stora fågel och följde den med blicken när den gled vidare på vinden med de stora vingarna utbredda. En kort stund tänkte jag plocka fram mobilen och filma men jag kom mig inte för att störa ögonblicket. Det är andra gången vi möter en örn på ungefär samma ställe. Har den möjligen flyttat hit undrar jag? Jag ska hålla utkik efter ett örnnäste när jag går i de krokarna nästa gång. Fast å andra sidan flyger väl sådana jättelika fåglar långt på sina stora vingar så den behöver väl inte vara bofast i närheten ens förmodar jag. Senare på dagen funderade jag över om det kunde varit lilla Till som drog örnens intresse till oss. Jag tänkte inte på det då för det kändes som den mer slumpmässigt råkade flyga förbi oss, men kanske hade den redan spanat in oss på långt håll? Lilla Tills nästan vita kropp måste ju synas bra i det grå och bruna, särskilt för en örns skarpa blick tänker jag. Den såg oförarglig ut när den flög förbi i alla fall, hur man nu ser sådant på en örn men det kändes så. Kanske är det ändå bäst att jag är vaksam när jag går över de fälten med lilla Till framöver hur som helst. Om örnen nu fått öga på henne och råkar vara lite svulten.

Tre svarta ekar ur snön

Så grova, men fingerfärdiga

Ur deras väldiga flaskor

ska grönskan skumma i vår

-Ur vinterns formler av Tomas Tranströmer

Längtar inte ni också lite efter våren nu? Efter ljusa ljumma kvällar, fötter utan strumpor och porlande rosévin i ett grönskande landskap. Det gör jag. Jag tittar på de stora ekarna vi har utanför fönstret, ser deras majestätiska kronor avteckna sig mot den något ljusare himlen och förstår precis vad Tranströmer menar. Snart tänker jag, snart.