En sak i taget
Det har varit ett par småbökiga dagar. Inget särskilt egentligen mer en känsla av det går trögt. Det känns trögt. Våren till trots. Kanske är den allmänna världsordningens kaos som drabbar så här lite i efterhand? Pandemin, sorg, inflation och huvudvärk sätter sina spår även om man gör sitt bösta för att stå emot. Jag försöker som Kay Pollak och välja glädje medan jag väntar på att överrumplas av kommande lyckorus och ett huvud utan värk som båda rimligen borde vara i annalkande. Under tiden dricker jag te och tränar hundar. Ikväll ett mintchokladte från Nabos Tekalender. Det är många fina teer i den kalendern och många överraskande smaker. Och dofter. Vissa har jag svårt att bestämma mig för om jag tycker om eller inte men oavsett så berör varje te. Som bra konst ungefär. Eller vinprovning. Mintchoklad teet var väldigt speciellt. Någonstans finns en ton av torv och rökighet, sträv kakao finns där med och mint som gav en touch av nyborstade tänder. Jag vet. Det låter helt galet men var överraskande gott. Ett par muggar till och jag tror jag har utvecklat ett beroende. Fast det blir inga fler muggar för det fina med tekalendern är att det bara finns te till en mugg av varje sort. Genomtänkt.
Det finns bara en hund av varje sort här hemma med. De är alla så olika även om alla tillhör samma art, några av dem tillhör samma ras och några till och med har samma färg och storlek. Men olikheterna överväger ändå. Ungefär som med tekalendern bjuder de på överraskningar också, en del jag verkligen uppskattar och annat jag inte är lika glad över. Jag försöker ta det med jämnmod. Inte göra så stor sak av det jag inte tycker så mycket om. Observera, analysera och låta passera brukar vara en bra åtgärdsplan. Inledningsvis i alla fall. Det är bra att avvakta lite och se. Inte orsaka konflikter i onödan och framför allt välja sina strider. För att vara ”upp i allt” är ohållbart. För egen del kan jag utan vidare låta det ta tid med. Jag har in get spikat schema att hålla mig till, ingen utmätt tid och bestämt datum då hunden måste vara färdigutbildad. Det är okej att det tar sin tid. Målet är någonstans en hud som är på topp mellan fem och åtta år och håller länge. Ordspråket ni vet. Rom byggdes inte på en dag. Det används nog slentrian mässigt utan närmare eftertanke men det är värt att ägna det en djupare tanke än så. Att bygga något stabilt tar tid och man måste vara flexibel, revidera planer, backa, starta om. Ni förstår vart jag vill komma. Det tar LÅNG tid att bygga upp en tillförlitlig relation till en hund. Låt det göra det för et är värt det. Garanterat.
Om min plan håller idag ska jag fortsätta träna Besta och bygga vidare på linjer med stående apporter på rad. Flera skick i samma riktning och att ta sig vidare ut. Jag ska se till att hon är ordentligt utvilad och sugen när jag gör det för hon tar slut rätt fort. Det är så uppenbart att det tar på den mentala orken under våra träningspass när det gäller henne. Hon blir verkligen trött och det tar sig uttryck rent fysiskt. Hon är så annorlunda för mig. Hon med. Jag har mest haft ”springiga” hundar. Även de som varit av det mjukare slaget har haft mycket spring i benen och kompenserat den mentala tröttheten med att ta till benen och springa lite till. Men inte gula Besta. Med henne är det tvärtom. Kroppen blir tung som sirap och hon bara MÅSTE vila lite. Jag tycker hon är söt och tänker att det eventuellt kan finnas en fördel i hennes sätt. Kanske hon inte kommer att ha så lätt för att springa sig ur kniviga söksituationer och annat? Vi får se. Det är noterat oh antecknat i alla fall och får utvärderas på sikt. Alla dessa individer.
