Fifty Shades of Truth
Det är inte alltid svart eller vitt tänker jag. Inte så som jag ser det i alla fall. Jag tycker det är svart och vitt och allt där emellan. Det som är rätt för någon är fel för en annan och ibland är det vanskligt att veta vad som är rätt över huvudtaget. Det går igen i hundträningen med förstås. Vi gillar olika och ser olika på saker och ting. Jag vet inte alltid. Det är lätt att gå vilse bland tips och råd och tyckande. En del kallar det att vända kappan efter vinden medan jag mer tycker det handlar om flexibilitet och att se vad som passar varje individ. Därför finns det inte en metod för mig och inte ett sätt. Det finns flera. Men själva grundinställningen står fast. Det ska vara kul att träna hund. För både hund och förare och för mig bygger teamwork på att man vill och inte på att man måste. Där går jag inte vilse, ni kan släppa av mig var som helst och jag hittar hem igen. Ungefär så. När det gäller det. I annat vacklar jag. Tvivlar. Undersöker och bedömer. Tar nästa steg och går vidare mot gå.
Veckan som gått har vart översållad med träningsgrupper och kurser. Kul och intensivt med vårsol och plusgrader. Förutom en dag då vi lyckades pricka in snö igen. Snö som jag egentligen inte riktigt orkade med att se. Vi lyckades pricka in en hel del annat den dagen med, förutom snön. En räv. Fyra orädda betande rådjur i slutet av en av dirigeringarna. En stor flock dovhjortar. Ett vildsvin som klev ut på fältet en stund och fick oss att hålla andan innan det sprang in i skogen igen. Men innan dess tappade vi andan helt en stund när tolv ensamma randiga små kultingar kom springande mot oss över fältet. Förmodligen uppskrämda av något och helt vilse irrade de ikring och letade efter sin mamma. Det gjorde vi med, i alla fall med blicken. För att komma emellan en sugga och tolv små kultingar är det ingen som vill. Det blev en kursdag i en västsvensk safaripark med snö. Som tur av utan besök av kultingarnas mor.
Jag är trött nu. Trött och ”leabruten”. De långa dagarna slår mig med häpnad och vårens ljus tar ingen hänsyn till att jag är en smula energitömd efter vintern. Inte jag själv heller. Jag förväntar mig att jag ska ta vara på de långa ljusa dagarna, använda dem och vara ute så mycket det bara går. Förutom det har jag haft och har en hel del insnöade kurstillfälle att ta igen så den senaste veckan blev det eventuellt lite i mesta laget. Men det går ingen nöd på mig. Absolut inte, jag bara när ett litet behov av att klappa mig själv på axeln och säga att det var bra gjort den senaste arbetsveckan och uttrycka det. Jag är ju min egen chef så jag ingen annan lär göra det åt mig. Och det är okej såklart. Jag är nöjd så.
Lyra, allas vår cockerdrottningen är bestämt också lite trött och sliten. Hon säger det i alla fall. Står vi grinden och beklagar sig över hur trätt hon är och säger att hon faktiskt MÅSTE in och ligga i clubfåtöljen intill slottsherren. Jag håller inte riktigt med. Det gör jag sällan när Lyra säger något. Hon är så fylld med åsikter den lilla hunden och de allra flesta av dem gör man bäst i att strunta i annars riskerar hon att blir Sveriges mest bortskämda hund och det är inget att sträva efter. Istället öppnar jag grinden och släpper in fröken Vi till mig. Tänker en svag tanke om att Lyra ska fatta vinken och begripa att det bara är tysta och icke gnällande, bedjande hundar som får komma in. Det gör hon inte förstås. Hade hon kunnat dra den slutsatsen och räkna ut det hade hon såklart upphört med sina protester redan för sex år sedan ungefär. Smarta är de våra hundar, men inte uträknande. Inte på det viset. Eller?
Mörkret faller nu och jag känner mig tacksam över ännu en fin dag. Sol. Ett arbete jag trivs med. Familjen som finns runt mig. Kärleken. Slottsherren som troget står vid min sida, bär upp och håller om. Den gemensamma familjefrukosten och morgonens äggjakt, tak över huvudet, mat på bordet och en hel flock glada hundar. Det finns mer med, mer att vara tacksam över. Jag tänker på det när jag sätter mig ner för kvällen och börjar skriva. Så oändligt mycket att vara glad över om man bara tittar efter. Som att få en stund över att slå sig ner och skriva till exempel. Samla ihop dagens händelser och delar av dess känslor till bokstäver som blir ord och knappa ner dem på datorn eller med pennan i en skrivbok. Jag har ett behov av att vara i kontakt med mina tankar och det kan jag verkligen vara genom skrivandet. Ett behov av det och att få känna marken under mina fötter. Barfota. En stund utan varken strumpor eller skor. Knasigt förmodligen men den genuina känslan är viktigt. Moder jord, marken jag trampar och allt det där. Resterna av tillhörigheten jag alltid känt i den oupplevda hippie och Flower Powerröreslen kanske. Jag tror det har något med den att göra. Förmodligen. En dröm som troligen är allra bäst just så som den är. Ren, barfota och oupplevd.
