Anemone Nemorosa

På kvällen gör vi en liten utflykt till en en park med en slottsruin alldeles när oss som vi besöker alldeles för sällan. Det är en magiskt vacker vårkväll och vitsipporna blommar i vita hav mellan de gamla ekstammarna. ”Hit borde vi åka oftare ”säger jag till slottsherren som håller med. Varför vi inte gör det vet jag inte riktigt. För nära hem kanske? Nu är vi där hur som helst, går en runda ut med stranden och hör vågorna klucka mot stenarna. Svarta Min är som förhäxad av dofterna längs de tillrättalagda stigarna och Lyra ser ut som hon är på den absolut mest meningslösa promenaden hon någonsin varit på. Fast jag tror inte hon tycker det egentligen. Övriga hundar är så där lagom likgiltiga som hundar kan verka vara när de är rätt nöjda med tillvaron. Men jag tror de undrar varför vi gjorde oss besväret att åka till en sjö utan att ta med några apporter. Några tonåringar syns skymta mellan pelarna på taket av slottsruinen. Där inga får vara såklart. Det är väl själva grejen tänker jag för sällan är väl något så kul som det otillåtna. Vi stannar i parken en stund, drunknar i vitsippshavets förträfflighet. Känner oss mindfulla och närvarande i det vackra. Vi hör göken med, väldigt tydligt men blir lite misstänksamma. För vi inte riktigt om den är på riktigt eller om någon av parkens övriga besökare eventuellt driver med oss.

Vi åker vidare sedan, till en närbelägen skogstjärn dör vi plockar fram apporterna som vi såklart hade tagit med oss. Hundarna blir lyckliga och kastar sig glatt i de kyliga vattnet för att fä hämta några markeringar. Taktera från förra säsongen tycks sitta i och de gör alla det vi önskar. Förutom på slutet då Lakrits av någon oförklarlig anledning bestämmer sig för an annan apporteringsordning än den slottsherren bett om. En stunds total förvirring uppstår men det löser sig när slottsherren vadat ut till knäna i det översvämmade området. Jag står på strandkanten och försöker hålla mig för skratt medan jag retar mig över att jag glömt mobilen kvar hemma så jag inte kan föreviga scenariot jag har framför mig i solnedgången. När vi tränat klart åker vi hemåt igen, slottsherren med stövlarna fulla med vatten och bilen fylld med nöjda hundar. Hemma ser vi till hönorna och tuppen Tuppen som äntligen lämnat växthuset och flyttat över till sin sommarhönsgård en extra gång innan vi går in och äter upp det sista av årets första rabarberpaj. Maj är en allt igenom fantastisk månad. Och snart blommar häggen.

Tomas Tranströmer får avsluta kvällen tillsammans med pajen. Det blir en fin avrundning på kvällen.

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
    i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
    Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.