Bruna mer fyller tio år idag. Hunden med nio liv. Min vän, terapeut och ledsagare. Jag ser ut han tittar på mig lite illmarigt under lugg och säger.-det trodde du inte va? Och nej det gjorde jag faktiskt inte. Vågade inte hoppas att han skulle hänga med så länge. Men här är vi nu. Den bruna med sina mjuka pälstofflor på fötterna och långa lockiga öron och jag med fler gråa strimmor och några kilo fler än då när vi möttes allra första gången för snart tio år sedan. Tiden igen tänker jag. Jag begriper inte tiden. Klarar inte riktigt att omfamna den och förstå. Tio år som samtidigt så kort och så väldigt långt tid. Obegripligt.
Bäst att lämna åren som gått därhän och tänka mer på nu och möjligen lite framåt. Jubilaren ska få ett tuggben att avrunda födelsedagen, eller ett kex om han kanske hellre vill ha det och imorgon hoppas jag dagen fortsätter på samma vis som våra dagar brukar göra för med en äldre hund är det gott nog att bara vara i det vanliga. Vi behöver inga mer utmaningar, inga hinder att överbrygga och berg att bestiga. Vår relation skördar istället frukten av många år tillsammans. Med ömsesidig respekt låter vi oss hållas och förväntar oss inte så mycket av varandra längre. Den bruna får springa fritt och avslappnat på promenaderna, bada i diket när han vill och kissa på allt han tycker det behöver kissas på. Med vissa klara undantag förstås. Efter tio år tillsammans vet vi båda vad som gäller och jag behöver inte påminna honom om viktiga vardagsregler och annat, de sitter bekvämt ingjutna sedan många år tillbaka så nu kan vi bara luta oss tillbaka och umgås fullt ut.