Hundperspektiv
Ja men då så. Välkommen måndag och vardag. Jag inledde med bokföring. Snubblade över tangenterna och siffrorna och försökte få allt i rätt ordning. Med tungan rätt i mun och korta pauser gick det bra. Nästan hela tiden. Men det hände att jag vände på siffrorna när jag skrev ner dem och på så vis skaffade mig massa mer jobb när jag måste reda ut dem igen och förstå var felet låg. Jämmer. Jag tänkte mycket med. På annat än siffror. Funderade och reflekterade och lät tankarna sväva iväg. Bort från siffrorna och bokföringen. Trevligt men inte särskilt produktivt.
Det var mycket på gång med utanför bokföringspärmarna. Nästan lite julaftonskänsla faktiskt. Andjaktspremiär för vår del och tröskan gick för fullt utanför så stora stubbåkrar bredde ut sig utanför slottet med ofantliga möjligheter till träning av långa linjer och jag var glad jag hade tagit in lakanen jag hängt på tork. Så gick måndagen över till tisdag.
Jakt och provsäsongen är redan i full gång nu och det går flera prov och tävlingar varje helg och sociala medier fylls till bristningsgränsen av fina resultat, leende hundförare och prisrosetter. Jag fyllde själv på med en bild en dag för det är sannerligen roligt att visa när något gått bra. Men. Som vanligt har jag dubbla känslor. Jag gillar inte resultatfixeringen och att det mesta mäts i prestationer. Hur värjer man sig mot det? Hundar är så mycket mer än meriter och resultat och livet tillsammans med dem så oerhört mer komplext än det resultaten visar. Jag önskar mig egentligen en bit bort från det, till lite mer av att ”det är helt okej att bara vara hund”. Och människa för all del. Det är gott nog och alldeles tillräckligt precis som det är. Jaktprov, meriter och resultat är skitkul förstås, en rejäl bonus och ett bra verktyg och kvitto på att hundarnas egenskaper och träningen ligger rätt. Men det är inte allt. Inte hela hunden och inte hela livet. Jag respekterar dem som startar på prov och tävlingar, och dem som inte gör det. För som vanligt är inte det ena rätt och det andra fel och det står var och en fritt fram att välja väg och provform utan att jag eller någon annan lägger personliga värderingar i det. Lev och låt leva.
Prov eller inte men unga hundars första trevande steg eller den äldre hundens fortsatta vilja och lust inför arbetsuppgiften är båda lika fina att få möjligheten att följa. Inte för att hundar mitt i livet och på toppen av sin karriär, om man vill kalla det så, på något sött är sämre men det finns en helt annan förväntan där, krav på utförande och uppgifter som är mer förenade med missnöje om det inte går som vi tänkt. Det blir sällan så med de små för där är allt nytt och och på framåtskridande och med en äldre hund upplevs nästan allt man gör tillsammans som en ren och kravlös bonus. Jag har fått uppleva alla tre varianterna de senaste dagarna. Happy me! Först söndagens mocktrialstart med Lakrits, åldermannen, förmånen att få njuta av arbetet och en fin ”vi-känsla” men en stabil och mycket lycklig pensionär är smått överväldigande. Känslan när hunden är helt i hand och lyder minsta vink är smått euforisk. Det händer inte ofta men i söndags var det så. Det fanns kanske något litet undantag men det har jag i så fall förträngt. Jag lyckades hålla min del av avtalet och var till hjälp för Lakrits i rätt läge. Så helt oavsett placeringen var vi båda nöjda med insatsen. Jag tror jag med säkerhet vågar prata för Lakrits med. Sedan var det mellanhundens tur, hon den fina gyllene som är i sin allra bästa ålder nu. En dag på andjakt tillsammans i fint sensommarväder, med en hund som verkligen var med mig genom hela jakten och jobbade självständigt när så önskades och i hand när det behövdes. Lycka. Kanske är det först nu vi verkligen funnit varandra fullt ut tänkte jag och tittade in i den gyllene hundens vackra ögon och inbillade mig att jag såg speglingen av hennes känslor. Förra året hade jag fortfarande känslan av att hennes högsta önskan trots allt var att apportera tillsammans med slottsherren och att hon godtog mig med en viss reservation. Nu ör det annorlunda och det känns ”vi” fullt ut. Oslagbar känsla det med faktiskt. Sist ut var den unga gula som fick följa jakten från bilen och mingla i pauserna men efter avslutad jakt fick gå med på sitt allra första eftersök. Unga hundar första trevande steg in i jaktens värld är om möjligt ännu mer oslagbart. Fast särskilt trevande var det inte den här unga hundens fall. Snarare mer år det självklara hållet och slottsherren och jag drog på munnen, lovordade och fascinerades av den unga hundens medfödda egenskaper för ändamålet. Det var inget himlastormande, rekordartat eller helt exceptionellt eller så men en ung hund med utmärkt koncentration och stark lust inför uppgiften som fick med sig väldigt fina jaktliga erfarenheter hem. Hon fick apporterat sina allra första varmvilt, följa löpor, ta en vattendirigering och dessutom lyckades hon få med sig en dykand. Allt dessutom under tillräckligt kontrollerade former. Jag kunde inte önskat henne en bättre introduktion. Men som sagt, det var bara en första introduktion och mycket vatten ska rinna under broarna innan vi närmar oss något som kan liknas vid färdigt. Jag ska göra mitt yttersta för att förvalta hennes fina egenskaper. Det gör jag väl hela tiden med alla hundar så gott jag kan för all del men det kommer alltid lite extra över mig när jag jag står med en ny ung individ vid mina fötter.
Namaste.
