Som man bäddar…
Kvällen är stjärnklar och stilla, allt är tyst förutom ekollonen som fortsätter rasa från de stora ekarnas kronor i en strid ström. Det är stilla och tyst inuti mig med, oron har lagt sig och känslorna packats tillbaka in i sina gömmor. Jag känner tröttheten komma smygande, den som alltid kommer över mig när något vänder rätt och utrymme ges att släppa taget. På soffan ligger Lakrits på en mjuk fäll, vår stjärna och flockens klippa. Han är hemma igen. Efter två dygn med intensivvård på Blå Stjärnans djursjukhus med döden viskande i bakgrunden efter ett huggormsbett är krisen över och vi kan alla slappna av igen. Med dygnsöppet djursjukhus, professionell vård och serum gick det vägen så nu hoppas vi att vi ska få tillbringa ytterligare några år med Lakrits. Fast några fler jakter den här säsongen blir det inte, istället väntar pensionärsliv på riktigt med inledning av en längre vila och konvalescens till dess att hjärta och kropp är i ordning igen. Men huvudsaken är att han klarade sig tänker vi och tittar lättade på den äldre hunden som viftar glatt på svansen från soffan. Vilken pärs.
Det är lite upp och ner i slottet just nu. Hundar högt och lågt. En konvalescent då, och så en liten valp och en tik i höglöp och en annan som började löpa idag. Alltihop mitt i ett mindre byggprojekt i hundavdelningen eftersom det plötsligt blev akut nödvändigt att dela av hundrummet och få in en lucka till. Akut och nödvändigt har det nog varit länge i och för sig men ni vet hur det är, det finns alltid andra saker som känns mer nödvändiga och framförallt mer roliga. Men nu. Mitt i stormens öga. Då händer det. Alltid precis sekunden innan man slår i taket på en tiogradig skala. Men det blir bra. Snart klart att användas och konvalescenten kommer friskna till, löpen klinga av och valpen växa till sig. Det upplyser jag mig själv om när jag för stunden är trött och tycker hela tillvaron känns en aning överjävlig. Imorgon ser det annorlunda ut. Efter en god natts sömn. Som brukligt. Valpen har slocknat vid mina fötter nu. Dagen ansträngningar har tagit ut sin rätt. Hon har socialiserat sig med grannarna, lekt våldsamma lekar med Till i det mycket lilla igenvuxna diket bakom altanen, kastat sig handlöst mot Lad och hängt fast i hans öra och slängt sig över Lyra ytan att få stryk. Det där sista undrar jag en del över. Hur hon kunde göra så utan att Lyra gav henne en omgång. Har Lyra möjligen mjuknat en smula? Eller är det något med den här valpens utstrålning kanske? Man vet aldrig riktigt vad som faller Lyra i smaken eller inte, hon är så fylld av åsikter om allt och inget. Den här valpen har visst fått godkänt. Jag klippte ner Lyras öron för ett par veckor sedan, Förmodligen är det tur det inte finns en spegel i hundrummet för jag är inte säker på att Lyra skulle vara tillfreds med resultatet. Slottsherren och jag däremot, vi tycker hon blev jättegullig. Ungdomlig och lite valpig liksom. Som ett treårigt barn med Pippi Långtsrump flätor. Nu klippte jag inte henne för gullighetens skull, det var en ren bieffekt, jag klippte henne inför jaktsäsongen för att slippa karda prästlöss och kardborrar fram emot småtimmarna efter jaktdagarna. Nu är det inte lika vackert men väldigt mycket mer praktiskt, och så gulligt då förstås. Kanske skulle jag knyta i ett par röda snören med?
Dagarna rullar på och jag tappar lite greppet om tiden men extrahunden Vinga har nog varit här drygt ett par veckor nu tror jag. Eller är det rent av tre? Hon har funnit sig väl tillrätta i alla fall, i flocken och i våra ordningar. De första dagarna märktes att hon inte riktigt var ”en i gänget”, hon höll sig lite på sin kant även om ingen precis var dum mot henne. Men bit för bit smälte hon ihop med de andra och har blivit en fullvärdig medlem i flocken. En rätt stor omställning för en ung hund som levt som ensamhund fram tills nu såklart. Men väldigt nyttigt förstås, lärorikt och ”hundigt”. Jag tror hon trivs här och alldeles särskilt när hon får springa fritt på stubbåkrarna med några hundar till. Livet för en unghund av hennes kaliber tänker jag.
