State of Grace

Nåd. Kvällar med medelhavs temperatur och hjortkalvar som leker på fältet i solnedgången. Parkerad på varsin stol med Lakrits och valpen vid fötterna sitter vi där tillsammans och blickar ut över det fulländade landskapet. En liten bit av det jordiska paradiset presenterat framför oss i septemberkvällen. Nåd. Som sagt.

Två veckor med Lass. Hon växer, Såklart. Även om mitt öga inte riktigt ser det så märker jag det. För hon tar sig upp och fram på nytt sätt. Kommer upp i soffan själv. Och upp på altanen på ”det höga”. Det gick inte förut. Hon äter mer med, och sover mindre. Helt enligt plan och kurvor. Fast jag väger och mäter inte, jag bara matar och kramar. Lass har en bekvämlighetszon runt slottet, från början höll vi oss mest på gruset runt husknuten och en liten bit av gräsmattan men nu har domänerna utökats till att innehålla gaveln, altanen och diket ner mot växthuset. Det där mycket lilla diket nedanför altanen som har kommit att bli bästa lekplatsen. Lagom skyddad och lagom kuperad för en liten cockervalp. Jag ser henne framför mig som en vargvalp. Ser hur de små vargvalparna tar sig ur lyan när tiden är mogen, håller sig runt den alldeles nära ingången till en början och sedan vågar och tar för sig allt mer. En bit i taget. Efterhand får valparna sedan följa med mamma varg på allt längre utflykter. Jag ser henne så. Inte som en varg i egentlig mening men som en valp nära lyan och mig. Allt för liten för stora utsvävningar, utflykter och socialisering med andra hundar och människor. Hon behöver inget av det än tänker jag. Det räcker fint så här. Jag tar mig friheten att bestämma det över henne. Gör mina val. Trygghet och tillit först, sedan är vi redo att möta världen.

Hon sover nu, på en fäll ett par meter bort. Jag tror bädden vid mina fötter blev för varm i den rådande smått tropiska fuktigheten. I andra änden av slottet svettas det med borrmaskin och bult. Slottsherren fick uppenbarligen nya krafter efter maten och satte igång ett kvällspass i hundrummet. Jag däremot är dränerad på fysisk energi efter dagens härliga unghundar och egen träning så jag sitter stilla och lugnt kvar vid köksön och skriver. Utan minsta dåligt samvete. Jag har öppnat köksfönstret ut mot mörkret för att få in lite svalka och hör hur det stilla ploppandet fortsätter från ekarna i den mörka kvällen som kontrast till borrmaskinen vinande under lysrörsarmaturen. Det är något visst med att höra arbete pågå. Känna saker bli uträttade och komma på plats. Den nya hundluckan sitter där den ska och nu byts galler ut och en ny grind sätts in så vi kan ta oss in i båda hundrummen. En klar förbättring för det blev onekligen besvärligt det dygnet det ena rummet var utan grind. Hundarna fick släppas in och ut utifrån hundgården och det var bökigt med morgontofflor i daggvått gräs. Dessutom kunde vi inte fylla på vattenskålen och än mindre skura golvet om vi inte kröp in genom hundluckan. Skura golvet hade väl inte gjort något att slippa förstås men det hade blivit ohållbart i längden det med. Hundarna har slocknat allihopa, slitna av några dagars höglöp och förhöjd aktivitet och många besök i slottet. Vi har fått hjälp av goda vännen Alf att renovera ”bajamajan” med, väldigt bra för nu slipper vi hänvisa kursdeltagarna till skogstoaletten. Imorgon ska jag köpa någon ny väldoftande tvål att ställa in och fylla på med toalettpapper och våtservetter sedan är det fritt fram för den som behöver. Små detaljer gör ibland hela skillnaden.

Nu ska jag lyssna på September fields, låta mig dras med och omslutas Frazey Fords behagliga stämma och sedan krypa till kojs nöjd med min dag.

Namaste. Och nåd.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen