The mirror between us
Early bird gets the worm säger det engelska uttrycket och jag känner mig verkligen som en ”early bird” där jag sitter vid köksön klockan fem en lördagsmorgon. Ingen risk att jag missar något men jag är lite osäker på vad det är för ”worm” jag får för det? Kanske är den lugna stunden vid köksön, den egna tiden med mörkret och tekoppen vid datorn min ”worm”. Jag gillar det i alla fall, dagens stilla vaknande och den lilla pånyttfödseln varje ny morgon innebär. Valpen är energifylld och glad som på nytt född hon med. Hon var väldigt bajsnödig när hon vaknade, så pass att vi knappt hann över tröskeln ut mot toaletten. Där av den lite extra tidiga lördagsmorgonen. Det är ett bestyr med toalettbesöken för valpen nu för hennes vanliga toalettplats, den i gruset under de små caféborden utanför butiken är har blivit överbyggd med det nya altangolvet. Jämmer. igår hade hon verkligen bekymmer men nu är det nog löst. Toaletten har fått flytta tre meter till vänster, till gruset där cyklarna och gräsklipparen står. Jag hade föredragit en toalett på gräset för jag vet att toalettvanor som befästs från början brukar hänga i och det blir lite opraktiskt med hundar som måsta ha grus under fötterna för att bajsa. Världsliga ting ändå, huvudsaken är att hon bajsar, och helst inte inomhus.
Det är full rulle på Lass tidigt, direkt från start som sagt. Fröken Vi som är av det mer morgontrötta slaget ställer som tur är upp på lite lek och morgonpyssel med Lass så jag får lite avlastning i den tidiga timmen. Hon är verkligen helt fantastisk med det Vi, hennes samspel med de små är något utöver det vanliga och hon leker med valparna så där fint och innerligt som man bara gör när man verkligen gillar det man gör. Varje hund har så många sidor, så många drag tänker jag. Ingen är perfekt men hos varje och envar finns det någon styrka som sticker ut lite extra, något som är värt att uppmärksamma och tillvarata på bästa sätt. Om man bara är uppmärksam och lyssnar efter ordentligt så hittar man den. Men tänk ändå så mycket bättre vi verkar vara på att se bristerna, varje del och tendens vi inte är nöjda med hos hundarna. Alla sätt vi finner att välja bort eller hitta förklaringar till varför vi inte lyckas med träningen och når resultatet vi önskar. Tänk om vi byggde hundarna på deras förtjänster i stället, lät dem bli ännu starkare i det som ligger för dem och hittade ett jobb till dem som ligger i linje med deras styrkor. Rätt hund på rätt plats. Men som regel har vi så många drömmar för vår egen del, så mycket vi vill uppnå och hunden är den vi har och ska åka med på samma resa. Jag tänker på det ibland. Att vi som förare väljer valp efter noggrant övervägande vad gäller stamtavlor och kullar och kön och färger och allt vad det kan vara men valpen har aldrig själv en chans att välja. Den får de förare den tilldelas och får sedan finna sig i det. Hunden ligger således helt i ägarens händer och får aldrig chansen att ändra sig. Den kan heller inte välja bort, reklamera eller byta. Det kan däremot vi och vi borde se till att göra det med omsorg, välja valp med förstånd, försöka förstå vad vi har för individ och ge den utbildning och utveckling därefter och också se vårt ansvar att hitta något annat arbetsområde för hunden. eller rent av en ny förare till den när det inte passar. Det är vår skyldighet tänker jag, att inte skriva över våra drömmar och högt ställda förväntningar till hunden. Det är förstås inte samma sak som att fundera över att ge upp när man möter på patrull i träningen. Det är en annan sak. Jag vill nog bara komma till att brister alltid finns, att allt inte alltid är rosenrött och att vi får leva med det. Eller göra något åt det. Bara inte låta det som inte är bra fortgå på hundens bekostnad.
Det är en annan sak med det där missnöjet med. Eller känslor inför situationer överhuvudtaget. Hundarna speglar våra känslor. Retrievers och spaniels som vi har oss närmast är väldigt finstämda när det gäller det. generationers avlande för att få inkännande och samarbetsvilliga hundar har gett resultat. Så vilken känsla får då en könslig hund om vi ömkar den? Hur blir det när vi oroar oss för något i förväg? Vad känner en osäker hund när vi själva är osäkra och inte tydliga. Eller en frustrerad hund när vi blir frustrerade på den? Och Inte blir det bra i alla fall. Listan kan göras lång. Plötsligt står vi där och förstärker just de känslor och sidor hos hunden som vi minst av allt vill ha. Vi behöver vara motpolen hunden behöver. Är hunden inte säker ör jag det, blir den ängslig måste jag var modig och så vidare. Inte följa med i känslorna. Som vanligt hänger så mycket på oss. En trygg förare som ed övertygelse om vart målet för dirigeringen och som haren starka känsla av att det här klarar vi får hunden att springa med kraft medan föraren som tvekar redan innan skickat, som tror att det blir svårt ock känner sig tveksam i största allmänhet förmedlar just det. Sådant här ko mer igen vid så många tillfällen och situationer tillsammans meds hundarna. Det handlar om att som förare vara trygg och tydlig och våga ställa krav både på sig själv och på hunden. Och att tycka om och respektera hunden man har, mycket, precis som den är och att göra något åt det om man nu inte känner så.
