Betagen och kreativ

Det måste promenerat någon riktig höjdarhund förbi på vår grusväg här hemma. För på morgonens promenad är det tre tikarna jag har med fullkomligt ”starstrucked” och nästan okontaktbara. De fastnar i doftfläckar längs vägen, tar in och analyserar och dröjer sig kvar både länge och väl. Helt klart har någon VIP hund varit här och lämnat eftertraktade visitkort. Kanske är det någon nyinflyttad vovve fantiserar jag eller så är det någon inifrån byn som varit på långpromenad i det vackra höstvädret. Någon alldeles särskilt viktig är det som gått förbi i alla fall, det råder det inget som helst tvivel om.

Hela dagen jobbar jag sedan med härliga unghundar i olika åldrar. Vi bygger linjer och pratar om tillit och förtroende, driv i steget och andra saker. När jag går tillbaka hem för att hämta upp dagens sista elev är slottsträdgården full av hundar. En hel drös av våra egna. Helt obegripligt för allihop låg de instängda i ett av hundrummen när jag lämnade dem. Det visar sig att min unga rätt tröga gula labrador öppnat både grinden till hundrummet och grinden i till butiken och sedan ytterdörren och tagit med sina kompisar ut i solen. Jag bestämmer mig för att ändra uppfattning om henne och aldrig mer säga att hon är trög. För säkerhets skull låser jag dörren när de är på plats och jag lämnar dem igen. Sedan tänker jag inte så mycket mer på det förrän jag ska ta den gula unga hunden med på träning med slottsherren på kvällen och märker att hennes midja inte längre tycks existera. Istället ser hon ut som en tunna. Orsaken finner jag snart i form av ett stort hål i en fodersäck i butiken. Vi närmare översyn har även cockerdrottningen antagit formen av en tunna och hon rapar misstänkt när jag tittar på henne. Jag undrar förfärat hur många kilo torrfoder de två damerna satt i sig och serverar dem en skål vatten som de tömmer omedelbart. De lär inte behöva någon kvällsmat i alla fall. Och förmodligen ingen mat överhuvudtaget på ett par dagar. Lite oroligt blir det med när jag tänker på magomvridning och andra otäcka saker. Men det gick bra. Oron visade sig vara obefogad den här gången med.

Under oktober står fågeljakt på vårt schema minst två dagar i veckan. Tweed, champagne och elevenses. Jag har inga som helst problem med att vänja mig vid det. Bilen borde kunna ta oss dit på autopilot nu tänker jag för vägen är så välbekant. Jag följer naturens växlingar från bilen på våra resor. Från sensommarens blomning över oktobers vackra färger där vi är nu till det karga landskapet som lämnas kvar i november. Små förändringar för varje resa. Men den här gången var jag hjälplöst trött utan uppenbar förklaring. Jag hade svårt att hålla mig vaken både dit och hem. Jag tror det är hösten som tar ut sin rätt bara. Omställningen emellan årstiderna som sätter sig i kroppen och tvingar mig slå av på farten. Just nu skulle jag inte ha några problem alls med att gå och lägga mig för natten redan klockan åtta på kvällarna. Under jakten höll jag mig däremot vaken som tur var. Klarvaken till och med för det är svårt att vara något annat under en rougshooting med en ivrig spaniel vid fötterna. Lilla Till fortsätter fungera och gör det riktigt bra. Fröken Vi däremot. På slutet av dagen betedde hon sig som riktig låprisgolden en stund. Jämmer. Hon, vår stabilaste jaktmaskin valde att gå på toaletten och bada i ett dike mitt under pågående eftersök. Efter det tog hon ett dopp till innan hon lommade iväg och nosade på en grästuva. Jag tror hon önskade att någon skulle skjuta ner en hög fasan till henne så hon kunde få en lång rolig direktmarkering istället för att leta efter en löpa efter en fasan som var som uppslukad från jorden. Normalt sett brukar Vi vara den ihärdigaste av dem alla och inte ge sig i första taget men ingen kan väl vara på topp jämt tänker jag. Övriga hundar gjorde det de skulle och lite till. Gulliga Lille var en fena på skammade änder, Lyra stötte som aldrig förr, unga Besta gick med på linjen och Lass vilade i bilen och vädrade viltvittring i pauserna. På det hela taget en väldigt fin tisdag. Fröken Vi lär komma igen.