Om du gör som du alltid har gjort, kommer det bli som det alltid har blivit.
Besta gillar äpplen. Väldigt mycket. Hon gillar i och för sig det mesta som går att äta. Rätt obegränsat faktiskt. I alla fall. Nu var det just äpplen. Har varit under hela hösten egentligen, från det att de första omogna karten ramlade ner från vårt sommaräppleträd. Det enda vi har för övrigt. Hon har tuggat och ätit och haft brått, brått för att hinna äta så många hon bara hunnit med. Någon botten tror jag inte existerar i henne så jag får styra äppletillgången så det inte går helt överstyr. När vi går en av våra vanliga dagliga promenadrundor passerar vi en ödetomt någonstans mitt på rundan. Där finns tre äppleträd. Bland annat det där spännande trädet med tre sorters äpple på samma träd. Det är spännande med ympning men jag undrar varför den som bodde dör kände behovet av tre sorter på samma träd när trädgården är större än en mindre slottspark. Det hade ju funnits gott om plats för ett träd av varje sort. Nåväl. Besta vet om äppleträden, alla tre, och även om det var väldigt dåligt med äpplen på ödetomten i år så hittade hon ett och annat tidigare i höstas men nu är äpplena slut sedan länge. Ve och fasa. När det gäller ätbara saker har Besta ett minne som en häst. Minst. Så varje gång vi passerar ödetomten skyndar hon runt bland äppleträden som är spridda över tomten, och hoppas på ett fynd. Hon slutar uppenbart aldrig hoppas efter att det gett utdelning en gång. Jag tänker att det är användbart men att jag önskar att apporter hade lika stort värde för henne som mat har. När det finns något ätbart går hennes motivation i topp, i taket till och med, och hon skulle utan vidare springa tjugo gånger till äppleträdet och fortsatt hoppas på ett belönande äpple. Hon är inte riktigt lika motiverad till apporter om jag säger så men springer glatt för att hämta dem med förstås. Men inte på samma övertygade vis som när det handlar om äpplen. Dags för äppledirigeringar kanske?
Om jag ska vara lite mer seriös så har hennes inställning till träningen tagit rejäl skjuts framåt. Hon är till och med lite på tå ser jag och ler åt hennes iver. Tålig har hon blivit med och jag märker att jag behöver öka trycket på henne för att få samma gensvar som jag tidigare fick av ett lågmält ”ajaj”. ”Skulle inte tro det” – sa hon när jag skulle kalla in henne från en uppgift där hon hamnade fel sist, och jagade glatt vidare med hårt ihopknipna öron medan jag fick ta till benen och springa ut. Det är olikt henne men uppskattat. Inte precis uppskattat att hon är olydig förstås men att hon tar för sig och vågar vara det. På senare tid har jag också prövat att lägga in närsöksignalen i färdig uppgift och dirigerat vidare med ”ut” vid några tillfällen. Vi har lyckats få till några värdefulla fullträffar och andra gånger har det gått baklänges. Men inga tårar över spilld mjölk här inte, vi prövar igen och kommer igen.
Så promenerar vi en del med för vi gillar det. På våra promenader har jag ofta med några apporter eller ett par bollar i snöre och vi passar på att göra någon liten övning eller två, somliga gånger av det seriösare slaget och andra gånger som mer ren aktivering eller vad man kan kalla det. Jag gillar den typen av lågfrekvent träning. Tänker att det gör nytta över sikt när det får växa fram i ganska sakta mak istället för högintensiva mer kravfyllda träningspass. Det passar mig. Jag tycker om att gå och pyssla med hundarna i lugn och ro och pröva mig fram med vad som fungerar med var och en av dem och sedan se bitarna falla på plats allt eftersom. Jag brukar förespråka just tiden i all form av träning och jag gör det igen. Med tiden kommer resultaten och vi bara inte skyndar så. Med unga hundar blir det extra tydligt. Det tjänar inget till att försöka pressa fram något hunden inte är mogen att klara av. Med det i åtanke vill jag slå ett slag för enskild träning, igen, och för lågfrekvent träning i grupp. Alltså lågfrekvent på det sättet att det inte händer flera saker samtidigt eller händer saker hela tiden utan mer att man vistas i gruppen och gör en och annan övning men att större delen av träningspasset handlar om att följa föraren och ”bara vara” i gruppen och lära sig hantera det.
Over and out.
