När en själv får välja
Så har vi det så där bra igen. Eld i kaminen, värme i slottet och middagsmat på bordet. Och valpen sover vid mina fötter. Obeskrivligt skönt alltihop efter ännu en hel dag utomhus. Två strimmor solljus strax efter tre hann vi se med. Men det var allt det blev. En annan dag blir det mer av den varan tänker jag en aning längtansfullt för solljus har verkligen varit en bristvara den senaste tiden. Fredag och lördag har det varit träning för unga hundar igen. Jag säger som så många gånger förut: unghundar är magiska! Som alla på väg in i vuxenvärlden ger det mig så många leenden och så många bekymmer. Pendlande mellan förhoppningar och förtvivlan, uppgivenhet och känslan av att kunna erövra världen. Så är de alla dessa olika individer med. Några som mognar tidigt och snabbt fungerar som förväntat och andra som liksom strular sig framåt, för ofta går det framåt trots allt även om det inte direkt känns så för stunden. Jag tänker på tid igen. Att tid kan göra underverk med den mest strulande tonåring om vi bara orkar vänta in. Det gör man inte alltid förstås och det kan jag förstå. Men om man nu gör det så kan det kanske vara tröstande att veta att mycket faktiskt ordnar sig med tiden. Dock inte allt kanske. Det vore en överdrift och lite av en lögn att säga så för vissa delar hos hundarna är både tiden och förarna oförmögna att ändra på. Bra att vara medveten om det med tänker jag. Men helt klart är att man kan jobba för att få ut det optimala ur varje hund och låta träningen och framförallt tiden få spela sin roll i den uppgiften.
Hundar, hundar, hundar. De är med mig i vardagen i jobbet, i samtalen och i tankarna. När jag var liten, och sedan lite större, drömde jag på allvar om att blir ridlärare som vuxen. Driva en ridskola och hålla lektioner. Jag är väl inte så långt bort från det nu tänker jag, fast hästarna byttes ut mot hundar. Det är fint när man kan få jobba med sin hobby och ut över det välja att lägga en ledig dag på hundträning. Det gjorde vi idag. Retrieverträning först, fika i halvlek och sedan spanielträning. Vi fick till och med se en strimma sol, och en vacker solnedgång i det frostiga landskapet på det. Den unga gula är med på allvar på träningarna nu, hon har fått börja komma med ut allt mer och träna med de stora hundarna. Men med lite enklare uppgifter förstås. Jag är fortsatt nöjd med hennes utvecklig, hon har verkligen tagit sig rejält. Idag var jag smått imponerad av hennes markeringförmåga och hur hon tog sig fram i den kuperade terrängen som var helt ny för henne. Hittills har jag inte sett att hon påverkas av nya miljöer och platser, det verkar inte störa henne nämnvärt och hon håller samma goda koncentration som på hemmaplan. Skönt, Även om inte allt blev rätt så blev det mesta rätt idag och det är jag väldigt nöjd med. Spanieltröningen var rolig den med och sådär intensiv som bara spanielträning kan vara. Lad fick några fina stötar och lilla Till gick som tåget i expressfart och jag gjorde allt vad jag kunde för att hänga på bromsen. Det går undan vill jag lova. Från fem minuter av något som likande flow till ”för helvete Till” men min argaste röst när hon låtsades inte höra mina signaler, tillbaka till stunder av flow och fint arbete. Hon är snabb i marken, stark i terrängen och söklusten verkar inte minska det minsta av att stötarna uteblir. Häftigt. Men. Vårt huvudfokus ligger på lydnaden och på min kondition för den behöver sannerligen jobbas upp om jag ska kunna hålla Tills tempo. Särskilt svårt med två nummer för stora vinterstövlar, tre lager ull och knälång vinterjacka. En lydigare hund eller bättre kondition är nödvändigt. Eller kanske mindre stövlar? Men en förbättring på alla områden är önskvärt. Det är roligt hur som helst, med cockrarna, farligt roligt till och med, rent av beroendeframkallande. Kanske är det därför det nu bor fem cockrar i slottet utan att vi riktigt vet hur det gått till?
