I det lilla
Morgonstund. Mys i mörkret med temuggen och valpen. Noterar att nitton grader inomhus är betydligt behagligare än sjutton grader. En ändring av inställning på värmepumoen gav den effekten. Slottsherren fixade det. Inte jag för jag har tydlig knappdyselexi. Obs, det var inte så enkelt som att bara höja temperaturen. Det hade jag med klarat av trots motviljan till knappar. Fröken Vi ligger vid mina fötter. Jag väntar lite på att hon ska börja löpa så hon kan bli mamma Vi igen. Hon är så säker i den rollen, som gjord för den. Men vi får se. Först ska hon löpa och jag inte hinna ångra mig, sedan är det många steg till innan det ligger små valpar i valplådan. Jag väntar på det med någon sorts skräckblandad förtjusning, Vet ju vad det innebär. Både det roliga och det oroliga.
Valpen, Lass, är rolig. Jag gillar henne. Men hon är rätt jobbig med som jag skrivit flera gånger förut. Men det hör till, förstås. Hon har en förkärlek till allt som finns en knapp meter upp. På bord, bänkar och vedspisen. Jag förmanar, slottsherren ryar i. Lass respekterar, sätter sig och tittar med blida ögon mot oss. Sedan prövar hon igen för sjuttiotolfte gången medan slottsherren morrar att hon inte har på ”bord och bänker” att göra. Så där håller vi på. En dag blir hon stor tänker jag. Tids nog och allt det där.
Jag försöker hinna träna hundarna en stund varje morgon innan jobbet tar vid. Delar dem i olika mindre grupper och tränar det som behövs mest. För några av dem känns det som allt behövs och då väljer jag lite. Tar det jag känner inspiration för och jobbar på det. Lilla Till gör framsteg med det ”förbannadesittet” nu när jag väl tagit tag i det. Besta imponerar genom att vara snabb och kraftfull i terrängen. Jag kan inte riktigt fatta att det är samma hund som nyss var valp och snubblade över trösklarna i slottet. Det är en spännande resa med varje hund. Efter träningen och promenader är alla nöjda. Särskilt de som fått jobba. Det handlar väl just om det för hundarna tänker jag, att få en stunds träning och behoven tillgodosedda. Då blir det lugnt och harmoniskt. För mig med tänker jag. Jag gillar verkligen att träna dem och känner mig både nöjd och tillfreds när både hundar och jag kan fortsätta dagen i trygg förvissning om att alla fått göra något. Något lite meningsfullt i det lilla så att säga.
