Soulmates are dogs who brings out the best in you. They are not perfect but are always perfect for you.
Lillie har tratt och Lass är verkligen brydd över sin kompis nya utseende. Med någon sorts skräckblandad förtjusning tittar hon på Lillie från sin sida grinden och försöker komma fram till om hon ska vara rädd eller inte. Efter en stund bestämmer hon sig för att Lillie inte är farlig med tratt, bara annorlunda och verkar slappna av i det. Besta som inte heller sett en hund med parabolantenn förut var mycket skeptisk hon med och morrade dovt när tratten och Lillie kom allt för nära. Men hon är tillräckligt nyfiken för att vilja reda ut det hon med så snart är Tratt-Lillie accepterad. Lillie själv är inte nämnvärt störd av tratten, hon tar sig fram både bland dörrkarmar och möbler inomhus och i snön på utsidan. Lyra, allas vår cockerdrottning som för ögonblicket är på rätt pisstråkigt humör, har verkligen bra trattvana och blir inte det minsta rädd för Lillie. Däremot blir hon avundsjuk så till den milda grad hon protesterar högljutt från hundrummet när hon ser att tratthunden får ligga inne i soffan. De övriga, resten av slottets alla hundar är mer som normala hundar är och tar Lillie och tratten och allt annat med ro. De har lagt sig tillrätta för kvällen i de mjuka bäddarna. Tack och lov för det. För dem. Jag gillar starka hundpersonligheter skarpt för all del men om varje individ i flocken skulle sticka ut lika mycket som cockerdrottningen hade nog ingen av oss orkat med. Allra minst Lyra själv tänker jag.
Det börjar hända saker nu. Med Lass och min relation. Någonting djupnar. Det kanske är fullt förklarligt så här efter några månader tillsammans då jag lärt känna henne mer. Jag märker allt mer av den mjuka och kärvänliga individen som dolt sig bakom den rätt bråkiga fasaden. Det är fint att upptäcka och gör mig rätt mycket lugnare i rollen jag förväntas ha som hennes ledare och soulmate. Just nu är det väl lite tveksamt om vem som leder vem men det känns rätt bra ändå. Som vanligt ligger hon vid mina fötter så här på kvällen, trött efter dagens bravader och påhitt. Hon har fått söka lite i snön som täcker det vissna gräset och vi har övat lite sitt och kontroll. Hon vet såklart inte än vad vi egentligen håller på med när det gäller söket, hon kan inga kommandon och får inga heller men hon skuttar glatt runt mig och dyker mer i gräset under snön på jakt efter något som hon ännu inte vet vad det är. Några få gånger har jag smugit ute en boll i en tuva medan hon varit upptagen i annan tuva. Den har hon sedan vindat in fint när vi rört oss vidare i marken. Det är roligt att se hur hon suger in vittringen, sänker nosen och blir energisk i hela kroppen. När hon hittar apporterar hon bollen spontant men lämnar inte lika spontant över den till mig utan behöver lite styrning från min sida. Det är kul med valpar när de vaknar i det här med letandet. Jag försöker verkligen att inte lägga mig i, inte styra upp eller påverka på något sätt utan bara låta henne komma på själv, för det verkar helt klart som att det valpar( och äldre hundar) lär sig själva är det som verkligen sätter sig ”på djupet” i inlärningen. Min uppgift blir mer av att styra det hela i en sådan riktning att det lyckas, så Lass får positiv förstärkning av nosarbetet. Som när jag smugit ut bollen i det här fallet. Det förutsätter förstås att valpen gillar bollen eller föremålet jag lagt ut så den blir glad när en hittar fyndet. Det blir Lass, riktigt lycklig faktiskt. Och får hon inte vittring av bollen så får hon inte, då har inget skett helt enkelt så när hon inte ser det plockar jag bara upp bollen igen. Hon är så ung än. Allt är för tidigt för att ha någon egentlig åsikt om men det känslomässiga börjar i alla fall kännas rätt bra. Hoppfullt och ljust. Imorgon säger jag kanske något annat men till dess så. Namaste.
