”Vi backar inte, vi tar oss fram i en annan riktning” – Douglas MacArthur

I fönstret stå julstjärrnorna blommande och utan ett enda visset blad. Jag är glad att vi valde gräddvita istället för röda när vi köpte dem före jul, för röda blommor i fönstret på vårkanten stämmer inte alls för mig. Men jag har inte hjärta att slänga ut sådant som blommor så de röda brukar få stå kvar tills jag lyckas ta livet ur dem. Det brukar ta tid. Julstjärnor är ofta mer livskraftiga än många andra sorters krukväxter och i slottets fönster brukar de bli långlivade. De trivs väl förstås där de står och blickar ut över trädgården och så finns det inget element under fönstret som torkar ut dem. Det tror jag är hela hemligheten med deras överlevnad. Egentligen är jag verkligen redo för vår nu, med ett fönster utan julstjärnor. Den sista amaryllisen har blommat ut också och den kvarglömda tomten är strax undanstoppad. Och. Det bästa! Lärkan kom igår! Hennes drillande över fältet på tidiga morgonpromenader i gryningen är så hoppfullt och befriande att det ger livslust till den mest nerfrusna och deppiga vintersjäl. Allt är i sin ordning. Hallelujah och tack!

Lilla Tills knä har inte spökat mer. Jag är försiktigt glad. Lovar mig själv att lägga det bakom mig igen. Det liksom det korta träningspasset med Besta häromdagen som kändes så totalt energilöst. Inget att gräma sig över och framförallt inget att gräva ner sig i. Det är framåt som gäller. Ljusa tankar fyllda med förhoppningar. Något annat är inte aktuellt och fungerar inte. Nya tag bara, möjligen välja en lite annan väg och vänta in. Har sagt det förut och säger(skriver) det igen, vissa bekymmer gör man bäst i att inte försöka jobba sig igenom. Om tid och mognad är det som saknas når du inte fram om du så stångar dig blodig med mängdträning och repetitioner. Jag säger det till mig själv med BETONING och TRYCK på det där med tid. Känner hur jag själv håller på att ramla i otålighetsfällan jag ständigt uppmanar mina kursdeltagare att akta sig från. Inte brådska. Otålighet kan vara mitt farligaste motstånd. Mitt största hinder. Jämmer. Hur gammal ska jag behöva bli innan jag accepterar det?

Det gnags friskt på köksgolvet nu. Tuggstund för delar av gänget. Lyras höglöp är också på väg för bi nu och lugnet hägrar sig i gruppen och jos de tv hanarna vi har nu. Jag ser fram emot lugn och vardagasordning och hoppas det vill infinna sig nu, Helst pronto. Otålig var det det som sagt. Lite otålig med vårt nya rum med men snart, snart flyttar vi in och jag ska stöda och röja i flyttkaoset som råder trots att vi inte flyttat mer än ett rum. Hutlöst så fort det går och så lite som behövs för att röra till det så ordentligt. Det går det snabbt att göra i hundträningen med tänker jag, en trygg och tillitsfull relation som det tagit lång tid att bygga upp kan snabbt raseras. Och är betydligt svårare att rätta till än att städa upp röran efter ett byggprojekt. Så mycket som kan bli förstört när vi förhastar oss i vårt agerande och så svårt att reparera när vi gått på för hårt i ullstrumporna. Verklogen att tänka på tänker jag. Att jobba med hunden, inte mot den.