And no one bats an eye
Söndag. Sol och ledig dag. En sällsynt fin kombination även för en som gillar att jobba. Men det var kallt i skuggan. Där töande inte snön på hela dagen om man letar efter något att klaga på tänker jag. I solsidan däremot, där var det underbart skönt och några små utslagna tussilago lyste i kapp med solen och oss. Jag hänger fortsatt inte med i takten dagsljuset ökat, känner fortfarande en aning stress över alla uteaktvieterer jag behöver hinna med och klara av innan mörkret kommer vid fyra. Men så är det inte längre, dagsljuset är kvar nästan till klockan sju och jag kan slappna av för det som ska hinnas med hinns med. Den lediga dagen ägandes till långa promenader med hundarna och till träning av hundarna och ingen lär väl förvånas över det.
Det är kväll nu, även långa lediga dagar går mot sitt slut. Jag har att mig tillrätta vid köksön med chokladte och laptoppen men utan Lass Monster vid fötterna. Hon väljer annat ikväll. V har möblerat om lite igen och flyttat tillbaka club fåtöljerna till puben, de mjuka brunmelerade lammskinnen jag köpte i vintras fick följa med och det var Lass givetvis inte sen med att upptäcka. Så nu sitter jag själv men inte ensam vid köksön medan Lass Monster ligger i hoprullad men sin tuggroda på fårskinnet i den ena fåtöljen och slottsherren sitter i den andra med Lakrits i knät. Afterwork och personalvård i ett och samma efter en fin ledig dag tillsammans. Lass Monster har en förkärlek för att bita sönder saker sedan en tid tillbaka. De mesta som kommer i hennes väg prövas ordentligt och allra bäst är textiler av olika slag. Hundfällar och plädar rycker hon luddet ur, drar bort kantbanden eller gnager hål mitt i. Fällarna ser ut ungefär som när små barn klippt dukar av vikta papper. En del valpar är mer fogliga och biter knappt sönder något alls. Lass är inte en av dem. Just nu har vi lite diskussioner om fårskinnsfällarna jag lagt i clubfåtöljerna. Hon har gjort ett par försök med dem men har tagit tillrättavisningen bra. Så här långt. Jag kunde såklart välja att ta bort fällarna men jag tycker hon är stor nog att kunna förhålla sig till en del vardagsregler. Dessutom blir livet mer lite mer spännande och utmanande för mig inte att förglömma. Jag brukar ju poängtera att jag gillar utmaningar så jag får nog göra mitt bästa för att hålla fast vid det. Upp till bevis så att säga.
Lilla Till fick hämta tennisbollar på stubbåkern idag. Tennisbollar som jag kastade med chuckiten vilket i en liten cockers värld innebär att det blir rätt långa markeringar. Det blev enkla och dubbla och några fick jag dirigera henna på. Hon är rolig illa Till, älskar att apportera och älskar tennisbollar och ställer alltid upp helhjärtat på ett träningspass. Inget gick klockrent, det gör det sällan med en cocker, men vi löste alla uppgifter och det korta träningspasset var givande och roligt och avslappnat. Det där med att det var avslappnat hänger jag upp mig lite extra på. Jag vill tro att det alltid är avslappnat när jag tränar våra hundar men jag inser att det finns olika grader av avslappnat. Bland annat gör jag av någon anledning lite skillnad i känslan beroende på om jag tränar retriever eller spaniel. Varför vet jag egentligen inte men jag är betydligt mer avslappnad med cockrarna och begär också mindre av dem än vad jag gör av retrievrarna. Har inte alls lika höga krav, inte lika höga förväntningar. Det intressanta med det, eller frustrerande rättare sagt är att jag själv märker att jag gör skillnad i träningen av dem. Visst. De är olika hundar, av olika ras och av olika personlighet men jag ser tydligt skillnaden jag faktiskt har i mitt förhållningssätt i träningen av dem. Hur det smyger sig in betydligt mer allvar och detaljer i retrievrarnas träning och lägre krav för cockrarna. Förstår att det ligger något där. Något jag bör bejaka och fundera lite extra över och det handlar inte om att jag ska var mer petig och allvarlig i spanielträningen utan istället mer frisläppt och kravlös med retrievrarna.
