Vi två ändå
Mat. Det viktigaste som finns för gula Besta. Frukosten är i det närmste en helig stund. Hon väntar med spänning och otålighet. Kan rutinerna. Skyndar upp när hon här att någon av oss vaknat och är på väg ner för trappan. Möter upp med intensiva studs och glad svans och rusar till dörren. För hon vet att de ska ut först, rasta sig lite innan en ny stunds väntan inleds medan vi gör oss iordning och maten hälls upp i skålarna. Skramlet av dem förresten, skålarna, jag säger det bara. Har det någonsin funnits en bättre inkallningssignal?
Nu är hon nöjd den gula, för hon har fått både träning, mat och tuggben som hon som bäst ligger och gnager på. Mat har helt klart varit det viktigaste i henne liv redan från början men nu undrar jag baske mig om inte träning, i alla fall den med skottapporter, toppar matbehovet. Som hon springer! Den klumpiga flodhärslikanande valpen är nu en (nästan)atletisk unghund med hög fart och målmedvetenhet. Ärligt talat har jag tvivlat på om den förvandlingen var möjlig. Det var det kan jag meddela mig själv och andra nu och lärdomen jag plockar med mig från det är, återigen, att hundar är olika och att somliga behöver ordentligt med tid och frihet för att blomma ut. Ingenting är färdigt i och med det hör såklart, vi har mängder av träning att göra och hinder kommare att dyka upp för oss att ta oss över eller förbi på vågen framåt. Men det är väl också det som är tjusningen tänker jag. Att inte riktigt veta och att ställas inför utmaningar. I lite lagom mängd och omfattning vill säga.
Idag har vi haft b-provsdag med glada kursdeltagare och visst dök det upp några utmaningar där med för deltagarna. Även om det allra mesta i träningen gick galant så fanns det saker att träna lite mer på, detaljer att finslipa och justera men på det hela taget såg det riktigt bra ut. Det var betydligt fler saker på pluskontot än på minuskontot och det bör man glädjas åt. Själva blev vi sugna på att testa med så efter dagens jobb tog vi varsin hund och körde igenom upplägget. Helt och delvis. Och visst var det så får oss också, att det fanns saker att finslipa, delar att förbättra och detaljer att reflektera över. Aldrig någonsin blir man riktigt färdig och tur är väl det. Vi har saker att diskutera och fundera över mest hela tiden och jag slås vilken tur och förmån det är att vi delar hundintresset slottsherren och jag. Så där så vi utan vidare finner att det absolut bästa alternativet att spendera en lördagskväll är ute i markerna med hundarna och träning.
Jag tog Lass Monster en sväng med. Det är absolut ”marvelous” med de långa ljusa kvällarna för vi hinner flera hundars träning efter jobbet och får ändå lite tid över. men. Det blir sent med middagsmaten. För oss. Har vi tyr hinner vi peta i oss den innan vi går och lägger oss. Ungefär så. Lass Monster var lika pigg och glad som vanligt förstås, det vilar inte en enda ledsamhet över henne. Det kan det däremot göra över mig när vi umgås emellanåt för hon är sannerligen ”one of a kind” och ger mig en del onödiga utmaningar att bemästra. Men ändå. Tålamod människa, tålamod. Jag fortsätter se ett stundande genombrott och vi har betydligt fler dagar och träningspass i gemenskap och god samvaro än motsatsen. Kanske blir det vi två ändå?
