”Det är något med utsidan av en hund som är bra för insidan av en människa” – Winston Churchill

Ännu en vacker majmorgon. Tack och bock för den. Jag ställer mig på trappan och andas in den svala morgonluften. Solen och tacksamheten fyller mig. Vilken gåva att få bo där vi bor och få göra det jag gör om dagarna. Sinnesro. Jag lotsar valpen ut på gräsmattan i innetofflorna. Han kliver ut i daggen och sätter fart över gräsmattan efter fröken Vi. Det finns en hel värld att upptäcka för en åttaveckors valp direkt utanför dörren. Jag blir lite avundsjuk på äventyret han upplever, upptäckarlusten. Den finns hos mig med förstås men jag behöver lite längre än precis utanför dörren för att finna det riktiga äventyret. Å andra sidan är det mindre äventyrliga och tryggheten i det vanliga underskattat. Det behöver inte vara fel inne i boxen. Hemma i trädgården. Jag funderar på den lite. trädgården, vilken utvecklingspotential den har. Så mycket jag skulle kunna göra med den om jag skulle få tid över eller bli sysslolös någon period. Jag drömmer och längtar och tänker att den tiden kommer den med. Blommor. Jag skulle ha långa odlingsbänkar fyllda med blommor av olika sort och färg. I hela trädgården.

Jag går in igen, lyssnar på söndagsintervjun med Stina Dabrowski fast det är tisdag och dras med i den. Blir stilla och lyssnar till slutet. Avundas Stinas relativt nyfunna känsla av att vara helt och fullt i nuet. Är det en orimlig uppgift funderar jag, den att försöka vara i nuet fast man är mitt i livet? Går det kanske inte att uppnå förrän man är Stinas ålder, eller är det något jag behöver ändra för att bli mer närvarande just nu? Alltid denna strävan.

Min lilla valp strävar på han med. Åtta veckor och tre dagar ung hasar han i väg över köksgolvet och dröser i kull i en liten bädd. Trött efter att ha ätit frukost efter en god natts sömn och kissat på gräsmattan efter det. Rätt ansträngande för en så liten tänker jag. Han har fått hälsa på Lass Monster med. Med lite skräckblandad förtjusning. Lass har väntat och längtat hett sedan hon såg honom för första gången i lördags kväll. Hon har suttit som limmad vid hundgårdsgrinden och glott storögt varje gång Pal gått ut för att kissa och inne hade jag inte blivit förvånad om hon hoppat över grinden till köket bara för att få umgås. Det har hon inte gjort med hon har haft en hals lång som en giraff för att kunna nosa på honom ovanifrån. Men nu har hon fått ha närkontakt med honom. Äntligen. Hon visste inte riktigt till sig. Nosade omsorgsfullt över hela valpen från topp till tå medan svansen gick som en propeller. Hennes svans alltså, valpens hängde som ett rakt streck ner mot marken under behandlingen. Efter det ville Lass LEKA och det vill nog Pal egentligen han med även om han inte riktigt vågade. Han satt tryggt lutad mot mitt högra ben medan Lass ansträngde sig till det yttersta med all charm hon kunde uppbringa. Tänk vad kul de där två kommer ha tillsammans om ett tag. Lass kommer garanterat lära valpen varenda hyss hon kan. Jag får hoppas hon flikar in någon liten nyttighet med bland alla hyssen. Men det är kanske att hoppas på för mycket.