Katarina Eriksson

Mod är bara ett ord för förtäckt ångest tänkte jag när jag såg den bruna cockern satsa för att komma över den öppna vattenytan i krondiket. För särskilt modig är han egentligen inte och ett isande kallt bad var nog inte vad han önskade. Men hoppade gjorde han. Vill man så går det. I alla […]

Det är kommunikation det handlar om. I varenda relation. Nyckeln till ett tillitsfullt förhållande. Jag tänker på det när jag ser slottsherren och hans unga hundar. Jag ser det när duktiga hundförare för sina hundar på jakt, jag ser det hos hundförare och tjänstehundar, servicehundar och i vallningsarbete. Och jag ser det hos sällskapshundar i

Några dagar innan jul blev det en tur till trästaden Alingsås. I första hand för att hämta dottern som kom med Stockholmståget och i andra hand för den sista delen i årets julshopping. Utanför ingången mellan sportaffären och leksaksaffären i köpcentret låg en blindledarhund parkerad mellan två trottoarpratare. En fin schäfer. Där tog det stopp

Jag summerar årets som gått lite grann. Det förväntas väl ändå att man ska göra det och en stunds reflektion över det som varit kanske inte är fel ändå. Det har varit både ljust och mörkt. Någon klok sa att livet alltid är 50/50 och det är nog sant. Det finns så mycket som varit

Jag är väldigt intresserad av avelsarbete, av att se vad som kan tänkas komma ur olika kombinationer och försöka få fram rastypiska, sunda och duktiga hundar som blir lite bättre för varje generation. Men själva uppfödargrejen, är den egentligen min? På senare tid har jag börjat fundera över det. På om avel verkligen är min

Jag övar lite på att var mindful och tittar på en mossbeklädd stock som ligger på marken i den lilla lövskogen bara en kort bit från slottet. Stocken har legat där länge, i alla fall åtta år det är jag tvärsäker på för det var över den Mer skuttade när han var liten för att

Det är rätt mycket Lyra just nu. I bloggen framför allt. Och i köket. Det är inte för att hon tar stor plats eller så utan mer för att hon spenderat ovanligt mycket egen tid med mig eftersom det varit, och fortfarande är, löp. Trenden med att vara bästis med mig håller i sig, hon

Lyra suktar efter min tallrik med lax med en tydlighet som inte ger utrymme för misstolkningar. Hon har aldrig serverats lax vad jag känner till men ändå vet hon bestämt att det är hennes absoluta favoriträtt. Jag suckar och ber henne gå och lägga sig och det gör hon omedelbart. Faktiskt. På mina fötter där

Jag tror min inre kompass har kommit i rubbning. Lätta fötter på barmark tog mig i fel riktning i morse igen när jag drog åt vänster i mossen fast snön smält bort bland alla likadana träd. Förvånat såg jag mig omkring när jag inte kom fram där jag borde men med hjälp av trafikbruset som