Katarina Eriksson

I gryning gick jag med hundflocken i sjumilamossen. Som troligen är mer sjukilometersmossen i verkligheten. Men den känns stor och outforskad. Mossen är bra att gå i, det är tyst och stilla och vi delar den bara med de vilda djuren. Det blir ett bra fyspass också med höga benlyft över tuvorna i den ojämna […]

Jag gillar Lyra. Drottningen. Jag uppskattar henne mer och mer. Visst händer det fortfarande att jag blir galet irriterad på henne när hon skäller på gäster som kommer till slottet trots att jag bett henne sluta. Eller när hon blänger under lugg på mig för hon inte tänker gå med mig ut så länge slottsherren

Efter en reflex och koppelpromenad med flockens damer och påfyllning av fasanernas foderautomat har vi landat inne nu. Snart ska det drickas te och kaffe. När vi fyllde år i höstas fick vi varsin lyxig adventskalender, slottsherren en med kaffe och jag en med te, och ikväll ska vi pröva första luckan. I min kalenders

Min söta valp tar stora kliv mot vuxenvärlden nu. Jag har svårt att hänga med. Jag har svårt att greppa tiden och se hur fort utvecklingen går. Jag vill att hon ska bli vuxen så jag kan träna henne mer samtidigt om jag vill bromsa händelseutvecklingen och tiden så jag får grepp och hinner med.

Grådis och några få plusgrader. November i sin linda. Rätt okej ändå fast de ljusa timmarna är få. Jag planerar och räknar om, väljer bort allt som inte behöver dagsljus för att genomföras och flyttar det istället till dygnets mörka timmar. Så jag hinner ut med hundarna så mycket som möjligt medan ljus är. Måndag

Vi avstod adventsfikat till förmån för andjakt idag. Kallt men genomförbart. Och visst fikade vi, medhavd banan och macka till varmt vatten mig och kaffe till slottsherren. Rätt långt från adventsfikat med nybakade lussebullar och pepparkakor men bra ändå. Det skulle väl förmodligen vara en överdrift att säga att det varma vattnet smakade utmärkt men

Vid datorn igen. Jag trivs med att sitta hör och skriva, för mig innebär det avkoppling av högsta grad. Lugnet lägrar i slottets hundflock, alla är aktiverade och färdigrastade för dagen , slottsherren och jag varvar ner efter dagens jobb och ska snart äta en god middag. Jag undrar bara vem som ska laga den.

”Ska det här verkligen vara nödvändigt” tycks hennes blick säga. Med vad som verkar vara motstridiga känslor tar hon del av den morgonträningen i köket medan mörkret ligger kompakt utanför. Jag förklarar för henna att man ibland behöver göra saker som man inte känner för fullt ut. Hon är ju ändå en cocker. Hon accepterar

Jag klagar inte, absolut inte, jag konstaterar. Det är lerigt. Extremt lerigt till och med. Vi har lera överallt känns det som. Hundarnas trädgård har snart ingen gräsyta kvar, istället har den förvandlats till en sörjig grävarbetsplats av något sämre slag. Det påminner mig om att vi bör grusa upp eller ändra underlaget inför nästa

Slottsherren kom hem med en stor burk Nyåkers pepparkakor till mig idag. Tunna och kryddiga precis som pepparkakor ska vara. Så jag smygstartar adventsfikat redan nu. Jag har laddat med en rejäl hög till muggen med rykande hett te. Pepparkakor äter man bäst i hög, utan begränsningar. Medan jag doppar de kryddiga kakorna i teet