Katarina Eriksson

Klockan närmar sig nio på kvällen och solen strålar från i det närmaste molnfri himmel. Efter regn kommer sol. Jag lockas att fortsätta med utomhuspyssel men inser att bästa beslutet just nu förmodligen är att bara sjunka ner i soffan en stund och ta kväll. En mugg te kan inte vara fel heller, och datorn […]

Slottsherren och jag kryper på alla fyra på gruset på gårdsplanen med blicken mot marken. Lyra som är med kikar avvaktande på oss under tiden och undrar nog vad vi finner så intressant på marken. En skruv saknas. En rostig skruv som en kort stund tidigare satt i ramen i en av sektionerna till fasanhägnet

Ännu en fin försommardag. Tacksam och glad för den, det mesta går som regel något smidigare när vädret är vackert. Fast slottets gräsklippare gick inte smidigt alls i det fina vädret. Maskinen går fint men hela klippaggregatet gick i bitar. Ärligt talat kom det inte direkt som någon överraskning. Klippaggregatet har gått på övertid ett

Yngsta dotter påpekar för mig hur bunden den gula hunden är till mig då vi vandrar med hela hundflocken till en skogsjö vid dotterns besök. ”-Det blir inte lätt för någon annan att ta hand om honom” menar hon och tycker han den gula labradoren är i det närmaste fastnaglad vid mig. Jag har inte

Ibland kan man behöva en ledig dag så man hinner jobba lite. Det är väl så det kan kännas ibland när arbete och fritid flyter i hop i ett och samma liv utan tydliga konturer emellan. Rätt okej om ni frågar mig men jag behöver ta mig själv i kragen ibland och påminna mig om

Plötsligt är det högsommarvärme och skuggan är svalkande och skön. Det är märkligt att tiden då jag tänkt att ha min tweedväst över min vindtäta tröja aldrig vill dyka upp. Perioden då den klädseln passar var ungefär lika kort som tiden mellan hägg och syren var i år. Det vill säga några få dagar.  Tweedvästen

Jag gillar att skriva. Så jag gör det ofta och mycket, i mina mått mätt i alla fall. Jag skriver så tangenterna glöder mot fingertopparna på den bärbara datorn. Jag skriver för livet, lusten och den känsla av avkoppling och närvaro skrivandet ger mig. En del av det jag skriver hamnar i bloggen, annat blir

På altanen igen efter ännu en fin dag. Hundarna tuggar tuggrodor och slottsherren står vid grillen när fasantuppen går förbi i gräset nedanför. Han kuttrar dovt och sänker huvudet. En bit från altanen ligger hans höna på ägg och han passar henne omsorgsfullt. Naturen är genomtänkt och ändamålsenlig. Så är det i vårt kaninhägn också.

Kvällssol på altanen och försommarkänslor igen. Bordsskivan är täckt av ekpollen, jag spanar ner mot växthuset och den nya köksträdgården medan svalorna flyger högt mot kvällssolen. Ett rikt liv. Det är nu vi nordbor får betalt tänker jag. Får betalt för kalla och mörka höst och vinterdagar då vi envist gnatat på i väntan på

Flockens minsta har passerat året och träningen tillsammans med henne fortskrider. Steg efter annat tas för att nå målet som fungerande jakthund på småviltsjakter. Än är det långt kvar innan vi är där men flera bra grunder är lagda. Vi har lärt känna varandra ordentligt med och jag tror mig veta ganska väl hur hon