Katarina Eriksson

Vi har barmark och ljuset är verkligen på väg tillbaka. Det är skönt att känna att vi är på ”rätt håll” eller hur man skulle kunna uttrycka det, men det räcker inte riktigt hela vägen för mig ändå. Jag går mest och väntar på ”jag vet inte riktigt vad”, famlar runt och rycker i diverse […]

Time to say goodbye. Jag funderar på om jag kan skriva mig förbi den. Sorgen. Om jag genom att trycka fram ord i ett jämt flöde kan begränsa sorgens framfart och känslostormarna som följer med. Jag vill inte stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om. Jag vill känna. Men bara lagom mycket. För det

Kvällarna går så fort. Jag dricker chokladte, det är som om hela muggen är fylld med lena chokladpraliner, och myser i känslan av att hela långa lugna kvällen ligger framför mig. Gott om tid att läsa och skriva. Men det blir aldrig riktigt så gott om tid som jag tänkt för en det ena och

Den väntar på mig nu. Den fullspäckade våren. Eller så är det kanske jag som väntar på den? Lyra i sin tur väntar på maten. Det talar hon om med besked. Jag låtsas inte höra förstås och slottsherren hör inte på riktigt för han bygger på ”projekt övervåning”. Jag har gjort min del av dagens

En hink med energi vid sängen att ösa ur. Fylld ändå upp så den rinner över och forsar ner över kanterna. Det är inte min energi tyvärr. Inte jag som har hinken som svämmar över när jag kliver upp på morgonen. Det är Lass. Jämmer. Tillsammans med henne är det rock’n roll från klockan sex

Gårdagen gav en välbehövlig energikick. Solen. Men framförallt plusgraderna. Livsandarna vaknade med talgoxens sång. Så löftesrik. Det finns hopp. Coachade några privatelever i vårsolen, fast det är väl att ta i att kalla den vårsol såhär i januari. Varm och ljus var den i alla fall. Solen och dagen. Jag planerar för hundarnas träning under

Godmorgon tisdag. Morgonens gnagstund är över och tre av flocken hundar vilar intrasslade i runt mina ben vid köksön. Radioreportern lovar fem goa plusgrader i Göteborgsområdet och jag vill tro att det gäller även här några mil norrut på inlandet. Jag går ut i tofflor och tröja och rastar valpen, känner ljumma vindar i håret

Det är ingen vessla som flyttat in på övre vinden. Tyvärr. Det är en råtta. Slottsherren såg den en dag. För en tid sedan bestämde vi oss för att sätta dit en levandefälla och fånga den ”vemdetnuvar” som flyttat in och när slottsherren stack upp huvudet genom luckan frö att ställa ut fällan stack en

Det droppar betänkligt på fönsterblecket i mörkret. Vädret har slagit om och töandet är ett faktum. Typisk västsvensk vinter tänker jag och saknar redan det rena vita vinterlandskapet fast snön inte hunnit försvinna än. Visst, snön kan vara lite opraktisk men alternativet med slask och regn känns inte mer lockande. Tänk ändå vilken tur att

Fredagkväll. Gröna oliver med citron. En skvätt vitt vin i ett glas och nöjda hundar. En tuggar ben, en annan jobbar med en fylld Kong och resten vilar i väntan på middagen efter en fin vinterdag. Jag har slutat oroa mig för fröken Vi. Hon är sig själv i allra högsta grad igen och allt