Katarina Eriksson

Det går så där med arbetsmoralen just nu. Vädret är för vackert. Solen skiner för starkt. Jag försöker stå emot och bena ut lite i administrationsträsket men det är rörigt och går trögt. Ute lockar solen. Valet är lätt såklart, när jag nu har möjligheten. Pappersarbetet kan vänta till en regnig dag tänker jag, beviljar

Våra tre små dvärghöns har gjort sig hemmastadda ordentligt. De delar bostad med den lilla fasanflocken och de verkar trivas utmärkt tillsammans. Flera små ägg med orange äggula levererar de varje dag och jag äter äggröra gjord av fyra ägg istället för två till lunch på dagarna. Men det är ingen som ruvar än så

Tidig morgon igen. Iklädd morgonrock och tofflor möter jag och valpen dagen utanför dörren. Också idag är himlen molnfri och klarblå och solen är på väg upp. En kråka och en duvhök har slagsmål i luften och jag försöker reda ut vem som egentligen jagar vem men efter en kort stund står det klart att

Kvart i fem tycker valpen blir lagom idag. Det är straffet jag får efter en gårdag då han mest fick finna sig i att vila och vänta. Straff och straff förresten, när jag kliver ut i det daggvåta gräset den tidiga morgonen möts av duvornas kuttrande när solen stiger finns det inget som överhuvudtaget liknar

Så är jag där igen tänker jag. I det ensidiga. Det som kväver min kreativitet. Jag har valt det lite själv i vår, att inte odla och dra igång för mycket sådant för tiden har en tendens att inte räcka till och ogräset brukar vinna över mig. Så jag tänkte göra det lite enklare, odla

Idag tyckte somliga att det var dags att stiga upp klockan fem. Jaha tänkte jag och insåg att jag inte hade så mycket att välja på. I alla fall inte när jag övervähde alternativen, Så jag tog den morgonpigga valpen på armen och gick ner. Jag antar att jag har mig själv att skylla då