Katarina Eriksson

Jag tar in Vi på köksgolvet som sällskap till Lass. Hon får agera lektant med jag tillåter mig själv att vakna i min egen takt över frukosten. Det är svart utanför fönstret och vi är på väg rakt in i mörkaste oktober. Det är tur det finns annat som lyser upp tillvaron tänker jag och […]

Fältfågelpremiär. Frukost och champagne i höga glas. Regntunga skyar i inledningen som glömdes bort så snart jakten var igång. Ivriga spaniels, glada retrivers, snabba fåglar och skyttar, full fart och kvicka beslut bland rörflen och solrosor. Magiska höstfärger och fina hundarbeten. Elevenses till oss och handdukar och energi påfyllnad till hundarna i pauserna. Gemenskap och

Morgonen är här. Valpen talar om det ungefär tio minuter innan klockan ringer. Jag vaknar i mörkret av hennes tysta gnyende. Kissnödig. Valpen. Märkligt nog har jag sovit hela natten utan att vakna en enda gång. Någon sorts rekord för den senaste tiden. Det är lätt att vakna med ett leende när man känner sig

Det regnar. Blött om tassarna tycker valpen och kissar hellre inne. Nåväl, det ska bli sol imorgon. Bättre tider. Jag ska klämma det allra sista ur september genom att åka på tackjakt tillsammans med slottsherren och hundarna. Ett bra avslut på en månad som vädermässigt varit fantastisk. Varmare och soligare än vad juli var. Det

Jag funderar igen, tar en paus i stöket med den aktiva valpen och blickar ut i höstdagen. Tankar och idéer trasslar där inne och jag försöker ihärdigt hitta en ände att börja nysta ur men tankarna far som irrationella irrbloss och bringar ingen reda någonstans. Jag går ut i stället, tar ett par hundar vid

Jag minns så tydligt min allra första jaktprovsstart. Som en flash från det förflutna kom det över mig idag. Det var något med vädret tror jag, med höstvindens milda smekning över min kind och doften av blöt hund. Det var fint tänker jag. Starten då. Även om hjärtat bultade så jag trodde det skulle hoppa

Måndag igen. Välkommen vardag. En ny veckas äventyr. Ett snabbt uppvaknande när jag ser i badrumsspegeln hur en stor spindel ivrigt tar sig fram i mitt morgontrassliga hår samtidigt som valpen välter hinken med toarullar och snabbt greppar en av dem och ger sig iväg genom slottet. Jämmer. Nöjd med helgen som passerat reflekterar jag

”Varför blir hon aldrig trött” – undrar jag och tittar på duracellvalpen som far fram över golvet. ”Du vet väl att det är en cocker du skaffat” – kontrar slottsherren och tittar illmarigt på mig. Jämmer. Såklart jag vet. En cocker född till att orsaka kaos i fältfågelriket Jag får leva med att det blir

Early bird gets the worm säger det engelska uttrycket och jag känner mig verkligen som en ”early bird” där jag sitter vid köksön klockan fem en lördagsmorgon. Ingen risk att jag missar något men jag är lite osäker på vad det är för ”worm” jag får för det? Kanske är den lugna stunden vid köksön,

När man bjuds ännu en extra sommardag tar man bara emot. Tacksamt. Skalar av sig ett par lager kläder och vänder ansiktet mot solen. Igen. Den här sommaren tycks aldrig ta slut. Inte mig emot förstås. Tvärtom. Jag öppnar en öl en helt vanlig torsdag och känner att en sommardag i slutet av september är