Katarina Eriksson

Det töar utanför och en ny dag vaknar långsamt. Jag låter den som vanligt göra det, tar morgonen i min egen takt och tar den tiden jag behöver till att gör det jag vill göra. Ett privilegium. Det har varit ett långsiktigt mål för mig att kunna ha det så här. Kunna styra min tid […]

Med buller och bång intar hon köket, swishar förbi och äger hela golvytan så självklart och starkt att vi andra knappt hinner reagera. Hon ör unghund med hela dess innebörd och så bekymmersfri någon bara kan bli. Till dess att slottsherren med höjd röst förmedlar att hon inte har något att göra på köksön överhuvudtaget

Vädret igen. Sådant där väder ute som man bara vill vara inne i. Ett märkligt snöblandat regn som blev till is så snart det singlat ner på något. Min jacka till exempel. jag har aldrig någonsin förut varit med om att ha en hård isskorpa över hela jackan. Nu har jag det för det var

Det känns skönt att vakna till en ledig, fri söndag. Ledighetskänslan ligger som en behaglig avkopplande dimma runt hela mitt sinne när jag plockar fram frukosten de första tidiga morgontimmarna. Datorn plingar till och en ruta påminner om att datorn försätter sig i batterisparfunktion alldeles strax. Jag skyndar och trycker sladden i uttaget och ser

Så har en vecka rullat iväg igen och vi med den. Fredagskvällen spenderas med hundarna, Mark Knopfler och slottsherren vid spisen. Ett bra avslut på en riktigt fin vinterfredag. Snö och sol och duktiga hundar på kurs på dagen. Förare med förstås. Duktiga. Säkrast att skriva det även om det torde vara självklart. Väldigt roligt

Jag kör mitt morgongymnastikpass på yogamattan framför kaminen med en motsträvig kropp. Den knäpper, skaver och värker och känns allmänt tung och otymplig och inte alls sådär smidigt yogavig som jag önskar. Inte i närheten av. Kylan är tillbaka, utanför ligger snön vit och ren och minusgraderna har sakta tickat neråt under natten. Min kropp

Talgoxarna sjöng in våren igår. Det som skulle kunna varit våren. Idag är det jag, korparna och tystnaden igen. Och snön. Here we go again. Men hundarna är lyckliga och jag klagar inte. Bara ett litet tyst gnäll över förlorad barmark. Inte mer än så. Inne nu. Mörkt utanför och chokladteet upphällt, valpen vid fötterna.

Besta väntar på kvällsmaten. Tålmodigt stå hon kvar vid grinden och blänger förhoppningsfullt in mot köket medan alla de andra lägger sig till ro och väntar. Mat ät så viktigt i hennes liv. Rent av viktigast skulle jag tro. men det har blivit bättre, hon klarar att vänta på maten utan att tro att hon

Det är kväll. Jag släpper in Lass och de andra hundarna som vistats i hundhagen en stund och Lass följer med mig in till köket och kvällsteet. Hon gnager på en Dentastick hon fått av mig och sedan ställer hon sig vid grinden mot hallen och tittar bedjande på mig. Eller är det uppoffrande? jag