Omstart

Ändlösa rader av slemmiga mördarsniglar väller fram över slottsträdgårdens gräsmatta efter det senaste regnandet. Jag tömmer regnmätaren och låter saxen gå för högtryck. Valpen biter i byxbenet. Klipper säkert hundra sniglar i ett svep och känner mig allt annat än nöjd. Arbetet känns närapå meningslöst och målet så avlägset att det verka ouppnåeligt. Och är kanske också. Medan jag klipper far tankarna till hundträning och ouppnåeliga mål där med. I alla fall kan det verka så ibland. Uppgiven och smått less ter sig vissa delar av träningen tillsammans med mina hundar nästan omöjlig. Jag når inte riktigt fram till rätt resultat och jag känner inte alls den där triggande känslan av att ge mig på problemlösningen som många andra tycks göra. Jag behöver en klapp på axel och uppmuntrande ord istället. Glada tillrop och applåder. Och en Treo mot huvudvärken. Jag börjar där, med treon tror jag bestämt. Gör en omstart av dagen efter det, utrustad med med jävlar anamma, en högre dos självförtroende, Kay Pollak på axeln och klar blick. Inget är omöjligt!