Gästblogg

Här kommen en ny gästblogg från min goda vän Jennie. Jennie som tog över Heather av mig för ett par år sedan och sedan dess gått ”all in” i retrievervärldens jakt och proverksamhet. Under sommaren har de tillsammans fixat andra 1a i öppenklassen på b-prov, debuterat i elitklassen med ett 1a pris, varit apportörer på andjakter och hunnit att starta på a-prov elitklass. Här följer Jennies inlägg med tankar och funderingar efter a-provstarten

”Jag ångrar alltid allt jag har tackat ja till eller bestämmer mig för att göra när det verkligen blir dags för att genomföra det. …. Allt var, och är fortfarande ett potentiellt misslyckande”. Detta sa Hans Rosenfeldt i sitt sommarprat och igenkänningsfaktorn är minst sagt hög. Igår var inget undantag. När klockan ringde 04.20 var jag millimeter ifrån att bara strunta i det och somna om. Tankarna har gnagt i mig under veckan, varför ska jag hålla på och anmäla mig till massa saker som jag sedan blir nervös för, som kräver att jag går utanför min comfort-zone och som är ett potentiellt misslyckande? Igår gjorde jag och Heather vår första A-provs start. Det gick inte alls bra, men så är det ibland. Jag drog nitlotten och fick startnummer 16 av 16. När det väl blev dags för oss att hämta vår första apport var det en luddig situation, många intryck av tidigare fällda vilt, av och på i fokus, och jag minns inte vad jag gjorde, mer än att jag brast som hundförare och knappt hade någon reaktionsförmåga. Plan A, B och kanske C fanns inte heller med i planen… Jag var inte närvarande. Ungefär samma scenario när jag blev ombedd att skicka igen. Och det var det! Koppel på och tack och hej och jag fattade inte riktigt vad som hänt (mer än att vi misslyckats). Tråkigt, surt och irriterande, MEN en erfarenhet rikare. På väg hem reflekterade jag kring hur mycket mer man tar med sig när det går ”dåligt”, när man misslyckas, jämfört med när det går bra. När det går dåligt reflekterar jag mycket mer, analyserar, ältar, och försöker sätta fingret på vad som felade. När det går bra så är jag glad en stund för att sedan lägga erfarenheten bakom mig, i princip. Samtidigt är jakt och apportering i provform en ”sport” där erfarenhet är a och o. Som ganska ny i gemet har jag oändligt många erfarenheter kvar att addera. Så, snarare än att älta och racka ner på sig själv, gäller det istället att vara tacksam och ödmjuk, men också glad över att jag faktiskt vågar anmäla mig till olika arrangemang och på så ges möjlighet till nya erfarenheter. Att sitta hemma och inte gå utanför comfort-zonen ger inga erfarenheter eller lärdomar som kan leda till insikt och utveckling. Nä, våga pröva, utmana dig själv och utsätt dig för misslyckanden och bygg på erfarenhetsbanken. Rom byggdes liksom inte på en dag… Och vem vet, nästa gång kanske det går riktigt bra, med en dos tur förstås!