Way to go
Med cockervalpen i knät och ett glas avslagen champagne i handen tittar jag på brevet jag har framför mig adresserat från Telia. Ska jag verkligen acceptera detta tänker jag och bestämmer mig rätt så snart för att inte göra det. Jag ska protestera, beklaga och förhandla. Jag tycker nämligen det bredband vi har och betalar för nu fungerar alldeles utmärkt och vi har inte bett om några förbättringar, Sveriges bästa, eller än mindre prishöjningar för en för oss oförändrad tjänst. I brevets text står det följande:
”Vi jobbar hela tiden med att utveckla och förbättra våra tjänster för att kunna erbjuda dig Sveriges bästa uppkoppling. Det kan innebära att vi ibland även måste justera våra priser.”
Jag hade föredragit ett rakt besked istället för en kringskrivning till förbättringar jag ändå inte märker av. Det hade varit bättre det bara hade stått ”Vi höjer priserna från 1 oktober”. Punkt. Jag hade haft lättare att ta det tror jag. Fast med en viss protest då med förstås.
Jag får ta tag i ärendet med Telia en annan dag. Jag har förövrigt ett ärende med bolaget Tre och ett försäkringsbolag att ta tag i med, men det får vänta till en lämplig vardag. Helst en med regn då jag känner mig lite lagom småsur, envis och beredd på att ta en strid jag troligen kommer att förlora. När den dagen kommer är det det första jag ska göra. Ikväll ska jag istället äta en bit god lax tillsammans med slottsherren, lyssna på ”Passenger” och njuta av välbehaget efter en makalöst fin jaktdag med bra arbeta av hundar och deltagare. När jag stod där på ett av dreven idag med Mer vid mina fötter gick det plötsligt upp för mig hur mycket jag saknat jaktsäsongen och hur kul det faktiskt är. Samtidigt blir jag lite glad över att jag inte märkt att jag saknat den, att jag inte längtat och väntat och missat dagarna som gått. Allt har sin tid, och behöver få ha. Nu är vi här, det är jaktsäsong och jag gläds och njuter tillsammans med våra hundar och vänner.
Idag fick Mer var ordinarie apportör då Bäst fortsatt har en liten lindrig frambenshälta. Jag ska härda ut och vila honom tills det är helt okej. Det är svårt men det måste gå. Mer var nog nöjd med Bästs vila. Han satt som ett ljus, markerade och apporterade. Fia bruna lilla hund! Lakrits och Vi fick följa med Thomas och Vi fick vara med på allvar för förta gången på jakt. De första såtarna backade hon när en skammad and flaxade men sedan kom hon på vad det handlade om. Hon gick från tveksam till självsäker under en och samma dag. Det är fantastiskt fint att får se en unghund i rätt sammanhang, att få se utvecklingen och hur fort de fattar grejen och skaffar sig erfarenhet. Till god hjälp hade hon trygga, säkra Lakrits och jag undrar om man kan ha en bättre läromästare? Han visade henne hur man lugnt sitter och väntar, markerar, simmar långt för att finna och jobbar med dykänder. Vi följde och lärde. Det är ovärderligt att ha en bra mentor! Jag gissar att någon kommer att somna ovaggad ikväll.
Lilla Rota fick följa med på jakt hon med. fast som passiv deltagare i bilen. Fast mingla bland hundar och vänner i pauserna hann hon med. Hon fjäskade, kröp upp i olika knän och visade sin lena valpmage och fick nog en och annan inbiten retrieverförare på fall. Rota är en fin valp. hon var lite äldre när hon kom till oss och har haft en bra tid hos sin uppfödrea frama till dess. Där har hon fått en bra grund. Inte så att hon kan en massa saker, kommandon och trix eller så. Men hon kan ta ett nej och förstå innebörden av det. Värdefullt och nödvändigt.
