A misty day

Morgonen idag började lite dimmigt. Både på insidan och utomhus om man säger så. Det var ovanligt svårt att vakna och komma igång men när jag väl tagit mig ner för trappan kvicknade jag till rätt hastigt vid mötet med hundarna. Unghunden Min har tagit klivet in i vuxenvärlden och sover sedan ett par nätter på nedervåningen tillsammans med de andra. Slottsherren och jag var eniga om att det var dags. Hon blir åtta månader imorgon. Fast nu tror jag bestämt att jag har ändrat mig. Jag saknar att ha en hund intill sängen och när jag kom ner hade hon gnagt sönder överdraget på vibrationsplattan och morgonkissen hann hon utföra i biabädden. Jahapp. Det vara bara till att starta tvättmaskinen och städa upp. Medan jag fixade med det hade Bäst öppnat grinden till butiken och serverat sig en extra tuggroda till frukost, ivrigt påhejad av lilla Rota som kamperar tillsammans med honom vid matstunderna. Vid närmare kontroll och inräkning av grodorna insåg jag att han hunnit äta en rejäl frukost på några få minuter. Det fanns bara en groda kvar i skålen! Hädanefter får grodskålen byta plats och ställas högst upp på hyllan eftersom jag inte har ögon i nacken, glömmer att haspa grinden och den gule vet exakt var grodorna finns att hämta. 

Morgonens träningsstund var också lite dimmig inledningsvis..

Dimman klarnade allt eftersom, både ute och inne och ikväll kokar vi julkola och jag dricker te från lucka nummer nio i julkalendern. Ett svart te som heter ”citronvåffla”, helt okej och rätt gott men jag tror det hade kommit bättre till sin rätt utan den avslutande våfflan. Runt fötterna trängs tre av mina fyra hundar. De kan inte ligga tillräckligt nära tydligen och Mer är som vanligt lite besvärad då de två yngsta tagit platserna närmast fötterna. Den gule ligger i hallen, han uppskattar inte trängseln på samma sätt som de andra. Slottsherrens hundar ligger alla parkerade i puben. Jag undrar om det beror på deras brittiska påbrå?

 A misty day

Heart of my heart, the day is chill,
  The mist hangs low o’er the wooded hill,
  The soft white mist and the heavy cloud
  The sun and the face of heaven shroud.
  The birds are thick in the dripping trees,
  That drop their pearls to the beggar breeze;
  No songs are rife where songs are wont,
  Each singer crouches in his haunt.

  Heart of my heart, the day is chill,
  Whene’er thy loving voice is still,
  The cloud and mist hide the sky from me,
  Whene’er thy face I cannot see.
  My thoughts fly back from the chill without,
  My mind in the storm drops doubt on doubt,
  No songs arise. Without thee, love,
  My soul sinks down like a frightened dove.

Poem by Paul Laurance Dunbar 1872-1906